Monthly Archives: mars 2010

Klockan är 23.16 och jag är hemkommen från mitt första redigeringspass.

Jag har känt allt. Alla känslor. Av någon anledning blir jag alltid så chockad när jag inte är bra på något direkt. Och jag blir alltid så smygarg på mig själv när jag inte visar mig vara över förväntan. När jag bara är medelmåttig. Jag gillar inte medelmåttig.

Men mestadels var det rolig och trevlig. Det var fina människor där. Alla i olika åldrar och olika allting faktiskt men mest pratade jag med  Daniel. Han hjälpte mig komma in i systemet och är väldigt lik Arvid på några sätt. Tjugotvå år, jobbar mest på sporten och är inte från trollhättan. Än så länge ingen hästtjej i sikte. Men det finns nog.
Den andra jag hängt med heter Tomas och i dag sade jag att jag var bättre än honom fastän jag skämtade. Jag tror inte han förstod det. Det är synd. Jag tycker han är trevlig.

Av någon anledning så är människorna jag pratat mest med unga killar som är väldigt sportintresserade. Som också gillar att fråga saker om sport och förväntar sig att jag ska veta vart Nyköpings Hockey lag ligger i någon slags lista. Jag vet inte det. Jag vet inte ens vad Nyköpings Hockeylag heter. Kanske Nyköpings Hockeylag?
Oavsett namn så saknar jag den där glöden som verkar mana på killarna att ändå fråga saker, trots att jag rynkar ögonbrynen som de där hundarna som inte rynkar ögonbrynen för de har så mycket skinn att de inte ens syns, så att de ska förstå att:

– HEY, jag vet ingenting. Och när jag säger ingenting så menar jag det. Ingenting. Inget Jantetjafs här inte. Jag gillar att spela basket för att jag får vara lite våldsam och smidig och för att bollen sätter sig i korgen ofta. Men det är allt.

Nu ska jag äta knäckebröd.

Alltså. När man lite glömmer att andas och munnen gapar och ögonen ler och munnen följer med. Och man sitter i ett litet kontorlandskap i lilla Vänersborg men egentligen gör man inte det. Man är i New Zealand på ett bröllop.

Helt. Otroliga. Bilder.

Svensk fotograf som bor i Australien.
All denna känsla.
Jag blir alltjämt så tagen av honom, Jonas Peterson.

– ÅÅÅÅHHH, MEN TÄNK OM DERAS SKALLAR ÄR KNÄCKTA?! Skriker jag ut till personen som kanske är en bror eller någon helt annan. Han är lugn, det är inte jag. Mina föräldrar ligger under betong som har rasat. Personen som pratar med mig säger att det nog är bra om jag får se dem, så att de verkligen är döda och så jag själv kan förstå det.
Jag skakar i hela kroppen och skriker ut höga noter och vänder huvudet fram och tillbaka. Som att jag trycks ihop. Skriker igen.

Han tycker att om deras huvuden har gått sönder så får jag väll ta det. Och på något vis är han väldigt pedagoisk och får mig att känna att ja, jag får väll stå ut med det här.
Det måste bli gjort.

Men på något vis förflyttas allting. Jag är tillsammans med alla mina bröder. Vi försöker få struktur. Vi försöker samla oss.
Sedan dyker de upp. De har gjort något, vart iväg men är nu tillbaka. Jag skriker igen. Fast i motsatt känsla.
Vill berätta att herregud, vi trodde ni var borta, för alltid. Vi trodde era huvuden låg utkletade av hustaket som trillat på er.

Hinner bara springa fram till mamma som skrattar. Och sedan vänds allt. Jag är omvirad av en sovsäck. Mobilen tjuter på rullstolen jag använder som nattduksbord och jag är nu vaken.

Mamma vill att jag ska ha viktiga telefonnummer i plånboken. Ifall jag skulle gå vilse och bli mördad i Trollhättan. Så att polisen kan ringa till mamma och pappa och säga det.

– Har du inte sett Wallander! Säger hon.

Jag säger ingenting för vi pratar inte ens. Vi skriver. Och vi skriver på facebook.

Jag har nog inte sett så mycket Wallander. Men jag har sett så lite Wallander att jag vet att poliser vet hur man hittar döda människors föräldrar. De är inte journalister, som kan hitta vem som helst. Men de är i alla fall poliser. Och då slår de sig i backen på att få tala om för föräldrar att deras barn är döda. Det är deras jobb och det sköter dem. Oftast.

Mamma är rädd.
”Du är ju tjejen som kan lifta och ja ut i skog och mark”.

Jag vet inte vad hon menar med skog och mark. Skog och mark tycker jag låter mysigt och tryggt. En röd stuga vid en blänkande spegelsjö och blommor som luktar och allt det där. Inte alls så våldtäkt och misshandel och mordvapen som hon vill få det att framstå. Jag tänker bara på Värmlandsskogarna. Där finns de gott om sånt klyschigt som blänker.

Ut i skog och mark. Som att jag vore en scout. Som om jag vore Johan Dahlberg. Jag är inte Johan. Jag är Jessica. Som tänker ha kvitton i sin plånbok och som gick vilse men faktiskt tog sig hem.
Jag tar mig ju alltid hem. What’s up with the fuzz.

I dag åkte jag ut i ingenstans och tränade. Hoppade runt med folk och gjorde armhävningar.
Sen gick jag vilse. Ingen buss gick så då gick jag och när jag gjorde det gjorde jag det på ett vilset vis.

Jag gick länge. Väldigt länge och när det äntligen kom en buss sprang jag som den starka hyena jag blivit av de nya armhävningarna. Hoppade på. Visade min sms biljett. Bussen åkte runt hörnet och jaha där var busstationen. Så jag hoppade av. Tackade för skjusen. Nej det gjorde jag inte, ska man tacka folk för att de gör sitt jobb? Det kanske man ska för att det helt enkelt är trevligt. Jag är en trevlig tjej men jag tackade ändå inte.

Sedan tog jag min hemmabuss. En kille som såg ut som en riktigt häftig konstnär hoppade av samtidigt. Så kom jag hem och stekte köttbullar. Och kokade ris. Som fastnade. Med ruccola salad och nu kom jag att tänka på Nicola som kallades ruccola i hemlighet men sen fick reda på det. När vi blivit kompisar där på slutet. Hon var en häfitg tjej. Drack mycket öl. Hade dyra saker och en snäll pappa. Och en pojkvän med två k:n som kallades baby väldigt ofta.

Jag har också en baby. Han har inte ett enda k i sitt namn. Det kanske går ändå.

Jag sitter i Vänersborg. Vid Anna-karin och har precis blivit utskälld på telefon för en harmlös artikel. Kvinnan var orolig och jag blev skakad och senare arg. När jag lagt på.
Annars är det grymma människor här. Många unga tjejer av någon anledning.

Nu ska jag ut på lunch. Köpa mig internet också.
Livet är coolt.