Monthly Archives: mars 2010
Jag gick ut på en promenad för att solen sken och kameran skrek. För att rumpan börjat domna bort och för att jag var färdig skriven. Träffade en hög med grabbar igår som skulle iväg och köra bil i tjugofyra timmar i sträck. Runt, runt, runt skulle de köra tills ett dygn gått och de antingen kraschat med sin bil eller bara kört väldigt många varv.
De var lyriska. Jag, fotograf och fyra killar med oljiga händer som äter kakor och dricker kaffe. Det var mysiga och de var trevliga.
I morgon kommer det i tidningen och jag var nöjd över texten och nyhetschefen också. Jag känner mig fortfarande lite halv när jag inte får fota. Det hjälper mig både att se detaljer som förgyller texten och det hjälper mig att komma ihåg.
De steker våfflor i fikarummet när jag och Johannes sitter där. Vi får inga.
Det är annonsavdelningen vi måste jobba på i så fall. Det gör vi inte. Vi är journalister.
Bild eller skrivande och på vår redaktion tar vi inte tag i det här med våffeldagen. Fullständigt struntar i den.
Men vi känner lukten från annonskillarna som med stora bunkar vispar grädde och steker gula frasiga. Strömmar in över våra datorer.
Vi vill också vara annons.
Det börjar med det simpla, hennes blickar.
Och han smälter ju jag ser det. Senare blir hon mer uppenbart framfusig, flörtandet blir påtagligt och här sitter jag, flickvännen och ser det med egna ögon. Hon lägger vantarna på honom helt och fullt trots att jag lockar med daim. Sitter i stolen brevid och bara låter det ske. Han blir snodd.
Sedan säger hon, något för högt och utan sammanhang.
– Ta av dig byxorna och kalsongerna!
Och vi bara.
WHAT.
Och trippar hon iväg efter att ha kallat oss bögar och förklarat att kära är inte något jag och Victor är. Nej, de är när den ena är kär och den andra inte är det. Det är kärlek.
Hon är vis.
Hon är sex år utan framtänder.
Hon säger åt en förbipasserande tant att hon har en lustig peruk.
Får låna en cykel av Daniel på sporten. Han säger att den är gammal och stöldgods. Passar perfekt tänker jag och tar på mig rånarluvan.
Fast egentligen säger jag att den passar min kjol väldigt bra och har inte en endaste luva i närheten. Varför jag säger det vet jag inte. Om man får välja ett plagg i ett sånt läge ska man inte välja det. Man säger rånarluva eller knogjärn. Utbrunnen cigg.
Men jag gör som jag gör och cyklar hem i kjol på en cykel som inte vill bo i ett förråd utan i min lägenhet. Nyckeln passar inte i de jäkla dörrarna, skulle inte kunna låsa in ett endaste barn jag fött.
Så nu står han och hänger här brevid spotify ljudet och känner sig som ett husdjur.
Måste jag döpa honom nu?
”Det glöder…såhär borde vi alla skriva.”
Sade hon.
Medan jag rodnade.
Jag rycker till och spänner magmusklerna. Det gör ont på sidan av ögonen för att de är så uppspärrade.
Det är någon som knackar på min dörr. Det är snarare någon som bankar på min dörr och klockan är tjugo i två på natten.
Går igenom vart nycklarna är, vet att jag låste, vet att jag har en kökskniv på diskbänken, vet att jag inte har mer än underkläder på mig och att det är negativt. Vet också att jag absolut inte tänker öppna dörren och att jag medvetet börjar andas tystare. Försöker lugna ned pulsen. Lugna ned hjärtat.
Knackningarna går över på andra dörrar. Fortsätter. Jag tänker att jag inte har någon lust att bli våldtagen i min egen lägenhet. Jävlarna kan stanna utanför.
Morgonen kommer. Åker till tidningen och går igenom polisrapporterna för att lägga ut notiser på webben.
Rån 01.49 på Furlundsvägen.
Fan.
Vem ville hysteriskt ha hjälp utanför min dörr?
Eller,
vem ville råna?
13 timmars jobb och jag är hypad och väldigt utan mat i kroppen. Men med väldigt mycket tillfredsställelse i mig.
Jag gillar verkligen det här. Jag gillar att jobba hårt och skakande dricka upp den varma chokladen vid tangentbordet.
Då trivs jag.