Varje dag fastnar jag för meningar. Jag vet inte varför. Då mailar jag dem till mig själv eller skriver in i ett dokument. Här är två från i dag.
”Jag eldar på som fan”
”Innan verkade det enklare, då var det en chef och sen var det bara gud och himlen. Nu tror ingen på gud. Nu tror ingen på himlen.”
Ingen vila.
Kvällscheferna skickar iväg mig på ett jubileum i kväll och jag får betalt.
Pumpar mer slaskkaffe för att hålla mig vaken. Webben har haft en seg dag, inget häftigt har hänt men jag har lärt mig programet.
Jag fortsätter kämpa vidare för att få fota på den här tidningen. De har en fruktansvärt brutal inställning till multijournalistik.
”Nej. Vi har fotografer som sköter det så att eh, ja…”
Är vad jag får för svar när jag frågar ifall jag inte kan få skippa fotografen Jerry, som förvisso är väldigt duktig och trevlig, för att själv få ta bilderna. Och ett nervöst skratt när jag säger att jag bara försöker vara kaxig. Det ska man inte vara. Får jag en liten vind av kyla svävandes förbi mina anklar, då blir det ju bara nervöst och jobbigt.
Och på ett sätt är det underbart att de värnar om sina fotografer och om sin fotoredaktion. Det älskar jag. Men ifall jag nu råkar vara duktig på att ta bilder, och särskilt reportage bilder där jag fångar en känsla, så ska man utnyttja det. Men det är väll något jag får bevisa. Jag väntar bara på att få flika in det där bevisandet ganska snart.
Tills dess hänger jag efter fotograferna, pratar och lär känna. Frågar och diskuterar. Trivs och känner mig hemmastadd. Anywhere I lay my head, liksom.
Men jag har lyckats snylta till mig två extra dagar hos dem, som nu räknas ihop till fyra dagar sammanlagt. Jackpott på det i alla fall.
1-1 mellan fotojessica och Ttela.
Någon som inte passar in i formatet skolväsendet. För det är inte så han lär in. Och det är inte så han fungerar. Och hon förstår att det är svårt att mäta intelligens och ivrighet på andra sätt än via betyg under skolgången. Men det tappar så mycket personlighet. Det tappar det mesta som inte kommer fram.
Kreativitet och drivkraft. Och djup.
Det sparas bara omdömmen om hur man läser texter och sedan lagrar det i skallen. För att sedan kunna upprepa det.
Det är det läskiga.
Varför är det inte mer personlighet anpassat?
Varför får man ingen kunskap om att varje person lär in på olika sätt – redan när man är liten?
Hon dricker vattenslask kaffe med någon slags chokladsmak på och det smakar precis som det låter. Men koffeinet behövs.
Det var kvällsjobb på redigeringen igår och tidig morgon på webben idag.
På fredag tar hon ett tåg för sin lillebrors ära. Plockar upp en Ville i Värmland och åker hem till sin mammas stora hus för att bo och trivas. Tim blir tonåring dagen därpå och hon är förfärad, fast förtjust.
Förtjustad.
Och det är en underlig känsla. Att det känns såpass stort. Hon har aldrig riktigt förstått vidden av födelsedagsfirande, dels för att hon inte firat det alla sina egna år. Men nu känns det inte som att det är för en ålder eller siffra. Utan för att han är stor. Det är ett jäkla brummande i hennes huvudet varför hon tycker det känns så mäktigt att lillebror blir tretton. Förstår det inte. Men det är viktigt. Och hon känner att hon måste vara där. Så tåget går över halva Sverige.
Den emotionella delen av storasyster håller på och väller ut över databordet och inte fan stoppar hon den. Det bara finns och droppar på. Hon undrar varför han alltid överraskar henne. Alltid med nya projekt som han själv inte förstår är projekt utan något han bara har lust att göra. Just då. Under den perioden.
All jäkla kreativitet. All likhet hon kan se av sig själv i honom.
Får sms av Alexander. Han är inte så långt bort från min praktik men han är tillräckligt långt bort så att han inte kan komma över och bli bjuden på té. Sitta i hörnet på min säng och bryta sina ögonbryn i besvärliga miner och skratta högt så han viker sig.
Det är synd.
Sportbehå och jeans och strumpor som luktar precis så som de inte ska göra medan jag lagar gröt. Har haft redigering i kväll igen och det gick verkligen bra nu.
De säger att jag lär mig fort. Och det gör jag. Bakslaget med det är att jag ger upp lättare när det blir svårt. Men jag jobbar på det, och det gör jag framförallt här i Trollhättan.
Jag tränar upp mig och min karaktär allt det där. Som en järnstomme i mitten. Den måste bli starkare för att jag ska kunna göra saker jag älskar i mitt liv. För att jag ska kunna jobba med det som utvecklar mig mest och gör mig lycklig. Inte det som ska ge mig pengar att efter åtta timmars arbetsdag göra det jag egentligen vill göra. Vad är det för mening med att spara på det fina?
Ingenting alls. Man måste jobba för att komma dit. Dit man vill.
Jag vill komma långt och mycket.
I dag snodde jag ett ägg i skolan. Lade ned det i min bruna skinnväska och tog tåget till Trollhättan. Sedan stoppade jag det i micron.
Det exploderade.
Jag var chockad och glad. Kände mig som en mythbuster. Vet inte varför.
