Monthly Archives: mars 2010

Jag har legat i en soffa för många dagar i sträck. Rastlösheten äter upp mig från insidan och jag bokar upp hela min fredag i framtidstron att jag sovit bort hela det sjuka. Över en natt. Det har jag förmodligen inte.
Förmodligen plussar heller inte allt uppbokat på det redan trötta i kroppen men det bryr jag mig inte om. Här kommer man till sin hemstad och gör alldeles för lite instängd i ett radhus med visserligen härliga familjemedlemmar. Men jag har fler familjer att hinna se och det är vännerfamiljen och mammafamiljen.

Mamma bjuder mig på frukost i morgon. Frukost och film klockan 9.00. En ovanlig kombination. En fin sådan.

Vi åkte till Norrköping. Klev in i en atmosfär som inte var välkomnande utan mer hård som ramperna. Vi åkte, fram och tillbaka. Kände av regler som fanns där men visste inte hur de skulle följas. Prövade att droppa och slog mig något förbannat. Sprang efter och tänkte upp på hästen och vart avslängd lika fort igen. Kroppen blev rädd. Knät fick sig en smäll.

Och vi åkte och det var roligt. Tim vågade och var duktig. Önskade att jag hade fått nöta i timmar utan alla blickar och utan att vara tjej på ett ställe med fyrtio killar.
Bara få vara anonym och åka och hoppa och slå mig. Utan allt det där. För oavsett vad blickarna säger så är det i mitt eget huvud dömandet ska vara. Vilket det är. Också. Och jag förbannar mig själv över att jag inte kan stänga av det andra.
Att jag faktiskt bryr mig.

Klockan är två på natten och jag är klar med ett personligt brev. Ett personligt brev som ska skickas till skolor runt om i landet. Jag har väntat på att få in den rätta känslan för att skriva texten för är det något Helena lärt mig den senaste tiden är det att jag tydligen måste ha min känsla för vissa texter. Det visste jag hela tiden men trodde inte det var tillåtet att behöva inspiration inom journalistiken. Den brukar i vanliga fall ersättas av någon som heter snabbhet.Men Helena låter mig bevara lite finlir ibland.

Tack för hennes åsikter. Tack för att jag gillar mitt sätt att skriva. Att jag står ut med alla de här eviga bildmetaforerna för tro inte att jag är omedveten. Jag är ytterst medveten och ja, jag tröttnar på allt detta pretentiösa skriveri jag sysslar med ibland också. Men oftast är jag förtjust. Myser riktigt ordentligt i min blogg.

Det är ju något av ett handikapp att jag måste känna så mycket för att kunna skriva riktigt bra och det måste stå rätt till bland stjärnor och månar och tecken. Eller nej. Inte alls. Sånt tror jag ju inte ens på men det måste stå rätt till i mitt huvud. Lagom poetisk och framtidsfrisk måste jag vara när jag äter tangenter.

Jag hoppas du nu förstår att det var ännu ett anfall av en underlig metafor. Jag gnager inte på min latop. Slickar inte på Esc-tangenten. Jag är bara jävligt cool när jag skriver.