– ÅÅÅÅHHH, MEN TÄNK OM DERAS SKALLAR ÄR KNÄCKTA?! Skriker jag ut till personen som kanske är en bror eller någon helt annan. Han är lugn, det är inte jag. Mina föräldrar ligger under betong som har rasat. Personen som pratar med mig säger att det nog är bra om jag får se dem, så att de verkligen är döda och så jag själv kan förstå det.
Jag skakar i hela kroppen och skriker ut höga noter och vänder huvudet fram och tillbaka. Som att jag trycks ihop. Skriker igen.
Han tycker att om deras huvuden har gått sönder så får jag väll ta det. Och på något vis är han väldigt pedagoisk och får mig att känna att ja, jag får väll stå ut med det här.
Det måste bli gjort.
Men på något vis förflyttas allting. Jag är tillsammans med alla mina bröder. Vi försöker få struktur. Vi försöker samla oss.
Sedan dyker de upp. De har gjort något, vart iväg men är nu tillbaka. Jag skriker igen. Fast i motsatt känsla.
Vill berätta att herregud, vi trodde ni var borta, för alltid. Vi trodde era huvuden låg utkletade av hustaket som trillat på er.
Hinner bara springa fram till mamma som skrattar. Och sedan vänds allt. Jag är omvirad av en sovsäck. Mobilen tjuter på rullstolen jag använder som nattduksbord och jag är nu vaken.