Klockan är 23.16 och jag är hemkommen från mitt första redigeringspass.
Jag har känt allt. Alla känslor. Av någon anledning blir jag alltid så chockad när jag inte är bra på något direkt. Och jag blir alltid så smygarg på mig själv när jag inte visar mig vara över förväntan. När jag bara är medelmåttig. Jag gillar inte medelmåttig.
Men mestadels var det rolig och trevlig. Det var fina människor där. Alla i olika åldrar och olika allting faktiskt men mest pratade jag med Daniel. Han hjälpte mig komma in i systemet och är väldigt lik Arvid på några sätt. Tjugotvå år, jobbar mest på sporten och är inte från trollhättan. Än så länge ingen hästtjej i sikte. Men det finns nog.
Den andra jag hängt med heter Tomas och i dag sade jag att jag var bättre än honom fastän jag skämtade. Jag tror inte han förstod det. Det är synd. Jag tycker han är trevlig.
Av någon anledning så är människorna jag pratat mest med unga killar som är väldigt sportintresserade. Som också gillar att fråga saker om sport och förväntar sig att jag ska veta vart Nyköpings Hockey lag ligger i någon slags lista. Jag vet inte det. Jag vet inte ens vad Nyköpings Hockeylag heter. Kanske Nyköpings Hockeylag?
Oavsett namn så saknar jag den där glöden som verkar mana på killarna att ändå fråga saker, trots att jag rynkar ögonbrynen som de där hundarna som inte rynkar ögonbrynen för de har så mycket skinn att de inte ens syns, så att de ska förstå att:
– HEY, jag vet ingenting. Och när jag säger ingenting så menar jag det. Ingenting. Inget Jantetjafs här inte. Jag gillar att spela basket för att jag får vara lite våldsam och smidig och för att bollen sätter sig i korgen ofta. Men det är allt.
Nu ska jag äta knäckebröd.
Vad är det för fel på hästtjejer:O haha!
Absolut ingenting, de är det som är grejen!