Category Archives: Finläsning

Jag trodde inte jag kunde skrika sådär hysteriskt som vissa tjejer gör. Jag trodde det bara var på låtsas och med överdrivet speleri som det gick att fiffla fram. 

Tydligen inte.

Vi går från matsalen och utanför glasdörren står någon som i en kvarts sekund ser ut som David innan jag inser att det faktiskt är det. Så jag skriker och rycker upp dörren. Jag skriker sådär skärande och fånigt och jag hoppas för guds skull att jag inte viftade med händerna också för då gör jag slut med mig själv. 

Gråter gör jag till och med fast sådär glatt medan han berättar att han tog körkort dagen innan och faktiskt har han bara lurats att det var en lördagsmorgon körandet skulle ske. Han står faktiskt här nu och tänker inte släppa taget om mig på några dagar och skit i alla planer för nu är vi tillsammans.

Fånigt ack så finfånigt.

Min födelsedag började med att jag inte fick upp min dörr. Något höll emot.
Sen halvviskade en skara röster att ”gåå ååå lägg deeejj!” Så då gjorde jag det. Och så dök klasskompisar upp med ljus i bakelse och present och fruktansvärda stämmor medan jag blev urlycklig.

Efter skolan åkte jag buss och tåg med Dana. Sedan åkte jag buss med mig själv. Sedan sken solen i Nyköping och där stod en förjävligt snygg pojkvän iklädd mustach och ros. Och det kändes ungefär som att det var ett år sedan jag pussades. Sådär som man nästan glömmer hur man gör med de där läpparna. Efter en kvarts övning gick det som smort. 
Efter den här helgen minns jag garanterat.

Jag är tjugo och var väldigt vilsen på systembolaget. Men det känns bra.

Jag drömmer så konstigt här i skogarna. Eller fullkomligt vettigt, jag har inte bestämt mig än.
Inatt så var jag någonstans, det var mycket folk och det var mycket folk jag kände, som man så självsäkert vet. Då kommer Niclas gående. Och jag är inte riktigt säker på om det är han för han är äldre nu, längre till och med.
Mer muskulös och inte sådär svag.

Men jag tittar i förvåning. Och gör sådär som när man tror man sett någon från förlängesedan men inte är riktigt säker. Sen blir allt lite blurrigt och fyllt med moln men vi kramas och jag vet nu. Jag är säker.

Men något känns fel. Obehagligt och skönt på samma gång. Vart har du varit de här åren, jag skakade ju ihoptryckt mot den lilla trädörren som stänger in en med andra sörjande på bänkar. Och det var högt i tak och din syster sjöng så det ekade sådär vackert mot det höga taket, varför gjorde jag det men skit i det du är ju här nu. Allt är bra.
 Jag hade aldrig känt mig så tung av ensamhet som då, aldrig tömt ur mig av sorg som då. Aldrig igen. Varför gick jag själv, minns jag att jag tänkte, trots att alla mina bästa kompisar var där.

Varför sa jag inte till mamma att jag behövde henne då. Eller pappa.
Antagligen för att jag inte trodde det, det gör jag ofta.

Blöt i ansiktet tänkte på när vi var fulla på mammas vin och jag skjusade in dig på moppen till stan. Du hade spytt men var så glad. Vi hade pratat så mycket bra den kvällen, du hade erkänt något vi alla redan visste men jag kunde bara tänka på om alkohol och din medicin verkligen gick ihop. Du spydde ju faktiskt.

Jag tänkte att du kanske skulle trilla ihop och dö där på parketten med utsikt över åkrar. Det gjorde du inte. 

Inte just då.

Men jag skulle få ett telefonsamtal av finaste Elin på en parkeringsplats i Danmark och det oerhörda blev aldrig oerhört just där. Det var för mycket oerhört för att det skulle gå ihop sig.

Och det har det aldrig riktigt gjort sen dess. Förens nu, då den här texten ville ut

 antar jag.

Det börjar samlas en hög med kärnor brevid tangentbordet här. Vi får inte äta vid datorerna men plommon räknas väll knappast. Cecilia har satt på p3 och svenne banan och shakirashakira flyter ut över borden som skiljer oss. Jag är bakfull, säger kroppen. Nickar och instämmer, då är vi två.

 Kollar i D’s portfolio med fotografier på nätet. Tänker att alla bilder har en sorgsenhet över sig, trots att de är så fruktansvärt vackra. Det är någon slags konstig kontrast han lyckats med. Det är aldrig någon som ler, men det är hela han i de där bilderna. För mig är han lugn och sorgsenhet. Trygghet och humor. Och det syns i det där. Det tycker jag är häftigt, hur någons personlighet kan speglas så mycket i bilder.

Saknar lite så man går sönder, så att säga.