Vi drog in till Karlstad igår. Satte oss på restaurang där pizza med jordnötter på inte var lika fantastiskt som jag fått för mig. Det var bara jordnötter.
På pizza.
Vi pratade om kärlek en hel del. Alexanders stora bultande mot sin Jessica. Om små förälskelser som varar i nått dygn och om feminism. Om skillnader och varför jag blir förbannad på att det ibland faktiskt är så tydligt. Så tydligt att jag är tjej och dem inte det.
I högstadiet propagerade jag mycket och jävligt högt framför mitt köksbord att så faktiskt inte är fallet, killar och tjejer är preciiis likadana och den som vågar påstå något annat är ett svin och förrädare och kanske möjligen nazist när jag tänkte efter.
Nu vet jag att vi är olika. Men mycket tack vare hur vi behandlas från den blå tröjan till högst röst i klassrummet.
Och det faktum att vi faktiskt är mer personligheter än vad vi är kön. Vi blir inte bara uppfostrade av familjen, utan av alla. Av samhället and all that crap.
Och det stör mig att folk är så omedvetna. Jag vet att mycket av mina grundtankar kring uppmärksamhet och att få synas grundades i skolan. Vem hade alltid mest makt och vem fick alltid säga mest under lektionerna både i högstadiet och hela grundskolan?
Killar som båda hette Henrik. Lustigt nog.
Dels för att de hade det praktiskt försprånget, den massiva basrösten som krossar allt ljud under en viss decibel som kom i dennes väg. Och tack vare att folk tystnade så använde de den när helst de hade något att säga. Alltså, i princip hela tiden. Oavsett vem som faktiskt pratade för tillfället bröt den där betongklubban till ljud ut och alla andra tystnade, inklusive den som hade ordet.
Jag hatade det, bristen på respekt för att jag inte kunde överrösta. En gång i korridoren på högstadiet slog jag till en kille för att han alltid retades och hade en såndär jävla klubba till röst. På axeln visserligen. Och sen sa jag typ Håll käften eller nått sånt häftigt. Och han satt kvar och såg chokad ut. Antagligen för att de var en sådan oväntad grej att göra. Men sedan slutade han med retandet, i alla fall av mig. Inte för rädslan för slagsmål av någon en meter kortare än han själv. Men, pågrund av något annat.
Inte var det en djupodlad respekt men kanske ett kryddmått påvägen.
