Jag är i Sälen med mina bröder och pappa.
Upptäckte idag hur man faktiskt åker skidor. Vi har aldrig gjort det förut.
Allt är fint. Jag älskar farten. Som alltid. Alltid farten. Körde freaky på slutet. Jag kommer slå mig mer. Som alltid.
-29 grader har vi haft som mest.
Kortfattat och bra. Men jag är i Sälen.
Livet är fint, bastun är varm och whiskeyn gör mig det också.
Jag träffar ebba. Ligger i hennes säng i hennes nymålade rum och hon berättar om brasilien. Om maten de åt och människorna som hon lärde sig namnen på. Om alla hostel och färger som finns där. Om värme.
Det är som att saker lägger sig rätt i huvudet på mig när jag får dela dem med henne. Hon nickar innan meningen ens är färdigpratad för hon vet hur jag formulerar mig. Hon vet vad jag säger. För jag har antagligen sagt det förut fast i ett annat sammanhang under något annat år. Under några andra känslor. Så hon vet vad jag talar om när fötterna riktas upp mot taket och vilar mot väggen.
Sedan tar jag på mig mössan. Kramar och säger vi ses om typ en månad och hon säger att det blir jätte bra och
– Jag googlar Karlstads kulturliv så länge.
Och jag ler och går ut till den gula bilen.
Alexander ringer och han ringer för att säga att jag har fel abonnemang.
Och för att berätta om äventyr. Det ska gå fort och han hasplar ur sig om indier och kineser och en pizzeria med alldeles för dyra pizzor och han låter lite som Bob Hansson när han pratar sådär utan paus.
Det är härligt.
Jag hinner peta in några ”häftigt” och ”coolt” innan jag önskas fin och snabb skidåkning i helgen och ja, det var bara det jag ville berätta säger han
och sedan hejdå.
Vi ses på frukosten på måndag.
I morgon kommer Johan på besök. Han skulle roadtrippa med sin syster och hämta upp Alex på vägen. Nu blir det bara Johan. Systern hade dåliga ursäkter och Alexander en bra.
Han ska åka skidor.
Men idag har det ultra fikats med ett avslut av indisk mat och rödvin. En bra dag.
En flickfylld dag.
Jag är hemma i sörmland igen. Här säger man inte di och körv utan dom och korv. Lustigt nog.
Dessutom har jag tjuvåkt tåg.
Tjuvåka tåg kan man bara göra av ren tur och det var precis det som jag sysslade med. Inget annat. Om man ska imponera på äventyrsalexander så måste man försöka få det att låta så häftigt som det överhuvudtaget går.
Annars en vecka av hockey, rostmackor och O’boy.
Finlivet i skogarna rinner mot sitt slut. Mitt huvud är fyllt av duntäcke eller något annat som tar väldigt mycket plats innanför öronen och näsan. Förkylning kallas det. En rejäl.
Nyår var många rätter lagade av en supertina. Fördrinkar och bubbel.
Trevligt folk som inte blev för många och som faktiskt stannade kvar. Inte spreds iväg med snön efter tolvslaget. Det gjorde vi istället.
Hem till en gammal lägenhet med sådär högt i tak som gör det högtidligt. Med lås till toadörren som egentligen är en nyckel och fönster som säkert läcker in kalluft. Den var fylld med syster och man och liten nyfödd som bjuder på frukost. För att sedan bilda en stor hög i hörnsoffan i timmar tills bussen går. Och snön är fortfarande massiv och allt som känns också.
Det känns mycket.
Jag har Ronja Rövardottat mig i ordets rätta bemärkelse. Pulsat med snön upp till överlåren och klättrat över nedfallna träd. Jag har förbannat att batteriet på kameran tog slut för två dagar sedan när inget jag hellre velat är att fånga. Naturen just nu går inte att prata om. Inte överhuvudtaget. För det som skulle komma ut skulle vara så drypande av ost att Usa skulle häpna.
Men jag kan säga att jag stod och tittade på några tallar och konstaterade att de där träden aldrig vart mer lika palmer än idag. Idag när det är en meter snö och det är så lite paraplydrinks väder som det någonsin går. Och av någon anledning är det exotiskt.
För mig.
Vi pratar över kaffet. Jag dricker det.
Han fladdrar istället rakt ovanför med händer och armar över det lackade träbordet. Stirrar sådär intensivt med halvöppen mun och pratar vidare.
Det är fumligt. Mycket är fumligt för det är det enda ord som riktigt beskriver och jag vet att jag har ett behov av att beskriva saker. Plocka ned det i småbitar. Få en klar bild och sammanhang och allt det där.
Det är därför jag fotar och det är därför jag skriver. För att visa känsla och få dig dit. Va med mig här, såhär var det, såhär kändes det. Det här detaljerna förklarar. Det är därför jag bloggat i snart fyra år. För att behovet av att beskriva kräver att andra läser det. Då går cirkeln ihop, den där säcken blir inte bara knuten utan igensydd och inplastad.
Men det är i vilket fall fumligt. Fumligt på ett sätt som är fint. Och läskigt. Fumligt för att det måste vara det och för att det inte går på något annat sätt.
Det är pianospelande brevid mig. Det är mycket som har hänt.
Ebba överraskade med hemfärd från Brasilien på juldagen. Jag gallskrek och hoppade, grät lite till och med. Vart så chockad när hon hoppade ut ur mössan och halsduken hon gömt sig bakom. Det var fint. Väldigt mycket fint.
Och nu sitter jag i ett rum i värmland eller rättare sagt Kil och det spelas piano. För tillfället Coldplay.
Snön är en halvmeter. Jag är längre.
Vaknar och trippar ned till minsta lillebror som sitter i den stora soffan i vardagsrummet. Han äter chips och väntar som vanligt på att alla ska vakna. Jag är vaken. Sätter mig brevid med filt. Han ska döda den andra bossen i supermario nu. Det är mycket att säga om det.
Igår var det julafton och vi bastade och sprang gallskrikandes upp från källaren ut i den djupa snön. Snurrade runt och skvätte snö och sedan ner igen. Mamma och hennes Patrick. Chrille, Micke och Tim. Robin och Daniel. Det var en grym julafton. Så fort vi gör något vi inte brukar blir det jätte bra.
Jag fick precis det jag ville ha. Sockor och ett objektiv som är jäkligt grymt. 50 fast med bländare 1,8. Urroligt och jätte bra.
Inatt råkade jag ut för det roligaste telefonsamtalet i mannaminne.
Thank you.