Vi pratar över kaffet. Jag dricker det.
Han fladdrar istället rakt ovanför med händer och armar över det lackade träbordet. Stirrar sådär intensivt med halvöppen mun och pratar vidare.
Det är fumligt. Mycket är fumligt för det är det enda ord som riktigt beskriver och jag vet att jag har ett behov av att beskriva saker. Plocka ned det i småbitar. Få en klar bild och sammanhang och allt det där.
Det är därför jag fotar och det är därför jag skriver. För att visa känsla och få dig dit. Va med mig här, såhär var det, såhär kändes det. Det här detaljerna förklarar. Det är därför jag bloggat i snart fyra år. För att behovet av att beskriva kräver att andra läser det. Då går cirkeln ihop, den där säcken blir inte bara knuten utan igensydd och inplastad.
Men det är i vilket fall fumligt. Fumligt på ett sätt som är fint. Och läskigt. Fumligt för att det måste vara det och för att det inte går på något annat sätt.