Tag Archives: Feminism

Finläsning, Fotograf Jessica Segerberg

Var det här någonsin min kropp, ens från början?

Posted on by superadmin

Det är i trean någon klämmer mig på rumpan första gången. Jag är nio år och det har skapats ett rankningssystem för bakdelar. Min och mina klasskompisars. Hur det började vet ingen och varför det bara gäller ena halvan av klass 3C funderar ingen på. Killarna får ingen siffra mellan 1 – 10 på sin pojkrumpor, det är dom som delar ut dom. Jag får en tia och känner ett rus genom kroppen.

Tänk att jag är värd så mycket.

Pappor har ölmage och det är så det är. Dom dricker från stora glas i kvällssolen på terassen och solar med sina berg till bröstkorgar. Njuter. Morfar är alltid jättebrun och ibland får jag sitta på hans mage och guppa upp och ned. Det är roligt.

Mormor hade också mage. Mamma med. Det var inget kul med det. Det var något som skulle ordnas och rättas till och jag har alltid vetat vad viktväktarna är för något. Det är ett ställe som ska hjälpa mammor att ordna saker som är fel med dom. Morfar befinner sig i ett annat universum från viktväktarna. Viktväktarna är ungefär som den där solen som sakta går ned bakom träden och gör att han måste flytta baden-baden stolen till framsidan av tomten. Det är så långt bort. Så utanför hans räckhåll.

Det är fest. Ute på landet. Ju svartare det blir utanför fönstret desto oftare är hans hand på mitt lår. Någon gång tittar jag på lampan under köksfläkten och undrar varför jag låter honom ha sina ben rakt över mina. Det är inte skönt. Knappast för honom heller men han har dom där. Över mig.
På madrassen i rummet försöker jag sova. Men det är händer över mage lår bröst och jag puttar ifrån. Säger nej. Tar hans händer och lägger dom hos sig.

Han slutar. Är brutalstilla i två sekunder innan han roterar ett halvt varv och sträcker sig efter tjejen på madrassen bredvid. Gör samma sak med henne. Jag blir iskall. Det kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär köttigt och såhär uppenbart och jag skriker det i örat på honom i det blåa rummet och han kniper igen ögonen. Bara blundar. Låtsas sova. Jag skriker honom i örat och han låtsas som

inget
alls.

Det tar en timme innan jag somnar om. Adrenalinet flödar och växer och sinar och stannar. Solen börjar gå upp. Rummet byter färg.

Vaknar av att han klämmer mig på skinkorna. (En tia.)
Andas i min nacke.

Fotograf Jessica Segerberg

”Trots att Linnea klippte gräset så tittar hon inte på gräset. Hon tittar på dig. In i ögonen, på ett passivt sätt. ”

Posted on by superadmin

Enkat_1

Enkat_3

Enkat_2

Enkat_4Fick ett tråkigt enkätjobb men bestämde mig för att göra något annorlunda. Aktiva människor som gör något utomhus blev temat, men det slog slint.

I veckan fick jag det klassiska sommarknäcket. Det där som innebär att ingenting har hänt och ingenting kommer hända så då kan man lika gärna skriva om vädret. Jag ringer SMHI och frågar hur sommaren har varit och hur det ska bli och pratar om diverse moln som drar över diverse delar. Och så skriver jag, eftersom jag också är reporter vissa dagar, en text.

Och det är vanligt, och säkert intressant också men det är ju förbannat tråkigt att göra. Så jag bestämmer mig för att ägna lite extra tid på de annars vanliga ansikts-fråga-enkäterna. Jag tänker att jag ska ha jämvikt mellan kön och att alla ska vara aktiva och syssla med något utomhus. När jag cyklar tillbaka till redaktionen har jag hittat en 46 årig skejtare, en trädgårdsmästare, en inlinesåkande student och Christian som är underhållstekniker. Känner mig sjukt nöjd. Men när jag kollar på bilderna i efterhand märker jag att tjejerna kollar in i kameran och står stilla, medan männen är inne i det de gör. Va fan! Här går man ut och ska tänka aktivt och hamnar ändå i den främsta kvinnofällan: se snygg ut.

Jag antar att det finns flera delar till detta, männen jag fotograferade ställde aldrig upp sig, de frågade aldrig vad de skulle göra. Jag gav bara raka befallningar, jag sa bara; åk i rampen. Eller; fortsätt mecka i det där elskåpet.

Med tjejerna blev det genast segare, de stannade upp. De frågade, de ordnade, och jag fick säga mer  tydligt. Gör såhär, åk sådär, lite mer åt vänster och neeejdå du är jätte fin. Och det är ju inte för att de här kvinnorna inte KAN bara göra det dom alldeles nyss stod och gjorde. Det är ett sådant jävla typexempel på hur vi förväntas bete oss både genom miljö och uppväxt. Och allt det här, trots mina tankar innan, bekräftar jag ännu en gång. Med en jävla tjej som stirrar in i kameran och är söt, TROTS att hon har inlines på benen och kunde fara fram fort som attan. Trots att Linnea klippte gräset så tittar hon inte på gräset. Hon tittar på dig. In i ögonen, på ett passivt sätt.
Och jag vet att det också beror på min approach, jag förväntar mig att de ska bry sig mer om sitt utseende. Jag förväntar mig att de inte ska vilja vara med på bild och att jag måste ta kontrollen över situationen. Fan i helvete. Det här är så jävla viktigt.

Redigeringen går med på att dra lite större än vanligt på bilderna, och dessutom förlänga deras ”vad tycker du om vädret såhär långt”- svar, som också handlar om något som återkopplar till bilden och vad de annars gör i livet. De lever fina liv, verkar nöjda, har mjölkat sina första getter, har köpt en båt och åkt med den hela vägen från Stockholm, rest till Barcelona och skriver på sitt examensarbete. De är människor i största allmänhet och DET är jag glad över att få visa. Över att få ta en tråkig grej som man blivit tilldelad på morgonmötet och sätta sin stämpel på det. Göra något mer än det som krävs. En liten jävla enkät men det gjorde mig så glad. Att allt kan bli intressant.

Fotograf Jessica Segerberg, Foton

Det är konstigt för att du är tjej – del 1 av 2

Posted on by superadmin

Skate_1De senaste veckorna har jag och Sammy åkt mycket bräda. I ramp och pool, i gympasalar och på asfalt. 

 Jag började åka i åttan. På en hårig matta i mitt rum stod jag och lyfte den fram och tillbaka från hörn till hörn. Sen gick jag ut i villaområdet. Hittade fläckar utan snö och puttade bort gruset med skon. Jag hade någon slags idé om vem jag skulle bli på den där brädan, vem andra skulle tro att jag var. Ganska sval. Väldigt cool. Oerhört begåvad för att jag hade fitta och stod på hjul.
När det blev vår åkte jag snabbt och med lösa truckar. Vågade någon dag ta med den till skolan och åka de där fem minutrarna från bussen längst med storgatan. Gick upp för trapporna och låste in den i skåpet och det var som att hålla andan. En sådan sjukt stor ansträngning att låtsas som ingenting och det är bara trä och metall och gummi men det är inte bara trä och metall och gummi – det är attityd. Det är förutfattade meningar.

Skate_3
Skate_2


Ingen av mina närmsta vänner eller familj skejtade. Och jag åkte mest bara. Rullade snabbt genom stan och släpade på den där brädan till varenda fik vi satt på. Det var alltid ett gäng med killar som frågade om jag kunde göra en kickflip och då skämdes jag. Kunde ju knappt hoppa på stället. Hur kunde jag se ut som jag gjorde och åka runt på den där, när jag inte ens kunde? Kunde vara en skejtare på riktigt. Det var så jävla viktigt. Att ha alla korten rätt. Att få tillåtelsen. Om jag nu ska vara tjej, och åka bräda. Då måste jag kunna min skit. Då måste jag åtminstone kunna det, för att visa dom.

Det var så jag tänkte. Att jag egentligen inte riktigt skulle göra det där, men gjorde det ändå. För alla blickar på stan, alla kommentarer, allas syn på mig och framför allt min egna blick på mig, var att det här var något annorlunda. Det hade jag alltid vetat – gör något som dina brorsor gör, och du får mer uppmärksamhet. För att du alltid ses som en underdog om du är tjej och kan jämföras med killar som gör samma sak. Och jag njöt som fan, det var en boost utan ansvar och jag växte av det.

Skate_4


Känslan av att inte tillhöra men göra det ändå, kan vara fantastisk men det spädde definitivt på mina ramar runt mig. Ramarna jag vandrar runt med som säger åt mig att inte vara en aktiv varelse. Utan en person som ska vara en publik – trots mitt stora bekräftelsebehov. Som varje dag hindrar mig från att vara för högljud, för okvinnlig, för mycket utanför min roll. Som när jag tar en massa beslut och pekar med hela handen, så är det något nästan obemärkt som varnar mig för att jag missat i det sociala spelet. Något är inte hundra här. Det är kanske bara är åttio procent okej.

Jag hatar det såklart, men jag glömmer bort det. Glömmer bort vad nypet i magen EGENTLIGEN betyder. Inte att jag varit elak eller sagt något opassande, utan för att en inbyggd struktur i mig säger åt mig att passa mig. Fuck you för att du litar på dina känslor och på din person och på vad ditt hjärta vill, här har du en lagom stor box att sitta i och leva i och ha det trevligt i. Den är hyfsat bred, det är den, den är precis så stor att man kan leva ett bra liv. Säkert. Men det är trots allt ett hinder för att ha det bästa livet som jag kan ha. Att ha den mesta vinden i håret och pulsen i halsen.

Finläsning

Hanne-Vibeke Holst

Posted on by superadmin

— Kvinnor kan ta makt. Men män ska ta makt, säger Hanne-Vibeke Holst i den här förjävla bra dokumentären på svtplay.
Och jag måste pausa och klicka upp dokument på datorn och bara skriva. Skriva skriva och för fan, hur kan jag ha missat den här kvinnan? Den här danska journalisten, författaren och kvinnokämpe till slutet. Feminist genom huden.

Det är så många problem som byggs av att könsproblematiken finns där. Hon berättar om hur hon tycker att generationen som är unga nu, min generation, inte ser problemen som politiska utan som personliga. Att vi resonerar såsom att det är  ”mitt fel om jag misslyckats”, eller ”jag som inte gör som man ska”. Inte att det kan bero att samhället runt mig kanske måste förändras.

Hon nämner också att vara offer för sin egen könsroll och jag förstår vad hon menar. Att man automatiskt går in i det som alltid varit. Det man känner igen och blivit uppfostrad till. Men jag vill inte tro att det slutar där. Att vara offer är inget som någon annan gör dig till. Den enda som beslutar det är du och något man måste förstå. Du blir inte attackerad av den hemska offerrollen som tvingar sig in i dig.

Du skapar den, klär på dig den och fortsätter bära den tills något annat förändras.

Nu, ser du dokumentären.

Finläsning

Killar som båda hette Henrik. Lustigt nog.

Posted on by superadmin

Vi drog in till Karlstad igår. Satte oss på restaurang där pizza med jordnötter på inte var lika fantastiskt som jag fått för mig. Det var bara jordnötter.
På pizza.

Vi pratade om kärlek en hel del. Alexanders stora bultande mot sin Jessica. Om små förälskelser som varar i nått dygn och om feminism. Om skillnader och varför jag blir förbannad på att det ibland faktiskt är så tydligt. Så tydligt att jag är tjej och dem inte det.
I högstadiet propagerade jag mycket och jävligt högt framför mitt köksbord att så faktiskt inte är fallet, killar och tjejer är preciiis likadana och den som vågar påstå något annat är ett svin och förrädare och kanske möjligen nazist när jag tänkte efter.

Nu vet jag att vi är olika. Men mycket tack vare hur vi behandlas från den blå tröjan till högst röst i klassrummet.
Och det faktum att vi faktiskt är mer personligheter än vad vi är kön. Vi blir inte bara uppfostrade av familjen, utan av alla. Av samhället and all that crap.

Och det stör mig att folk är så omedvetna. Jag vet att mycket av mina grundtankar kring uppmärksamhet och att få synas grundades i skolan. Vem hade alltid mest makt och vem fick alltid säga mest under lektionerna både i högstadiet och hela grundskolan?

Killar som båda hette Henrik. Lustigt nog.

Dels för att de hade det praktiskt försprånget, den massiva basrösten som krossar allt ljud under en viss decibel som kom i dennes väg. Och tack vare att folk tystnade så använde de den när helst de hade något att säga. Alltså, i princip hela tiden. Oavsett vem som faktiskt pratade för tillfället bröt den där betongklubban till ljud ut och alla andra tystnade, inklusive den som hade ordet.

Jag hatade det, bristen på respekt för att jag inte kunde överrösta. En gång i korridoren på högstadiet slog jag till en kille för att han alltid retades och hade en såndär jävla klubba till röst. På axeln visserligen. Och sen sa jag typ Håll käften eller nått sånt häftigt. Och han satt kvar och såg chokad ut. Antagligen för att de var en sådan oväntad grej att göra. Men sedan slutade han med retandet, i alla fall av mig. Inte för rädslan för slagsmål av någon en meter kortare än han själv. Men, pågrund av något annat.

Inte var det en djupodlad respekt men kanske ett kryddmått påvägen.