Mottagare för livsbibliotek

Joakims farmor hade sagt att människor antingen är mottagare eller sändare. Att man var det ena eller det andra. Han berättade det i matsalen på folkhögskolan. Vi satt vid ett runt bord och pratade om björn och hur rädd man kan vara för ett djur utan att någonsin ha sett det.

När jag kom hem från Hälsingland tänkte jag att jag var en mottagare.
Det är som att jag kopplar på, utan att reflektera över det så kopplar jag på en extra växel av inkännande eller öppenhet. Jag tar in allt. Tror mig känna vad folk behöver höra.

Efteråt på tåget hem har jag inte stängt ned den där öppenheten. Det fortsätter. I flera dagar efteråt upplever jag att jag är hudlös. Alla elevernas röster, bilder och energier lever vidare i mig. Flera dagar efteråt börjar jag kunna sortera i det där. Jag börjar berätta om någons projekt för Jimmy vid köksbordet. Det är på ett sätt jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är att saker måste få landa, så brukar man säga när man upplevt saker, men för mig är det som att jag fått ett helt bibliotek in i mig, typ stadsbiblioteket, och det är stämningar, känslor, det är andras sorg och min egen. Det är berättelser av alla typer. Det är outsagda saker. Ibland känns det som att jag får med mig en hel människas livberättelse när jag är i det där tillståndet.

Jag är slut i en vecka efteråt. Det är svårt att förklara den grejen för folk som går till jobbet varje dag. Så jag förklarar inte. Jag säger att jag jobbar som fotograf och då säger dom ”kan man försörja sig på det?” och jag säger ”ja” fast att det inte alltid har stämt.

Men jag berättar inte om livsbibliotek som förvaras i mig. Jag säger inte att jag jobbar som mottagare.


Kräm på spisen

Pappa kom förbi.

Han ser ut ungefär som farfar nu, samma frisyr. Han räckte mig en kasse, en sådan av plast som man ska återanvända, när han klev in. Det var en oöppnad förpackning potatismjöl, en halv påse socker (”Nej, tog jag den halvfulla? Det var meningen att ni skulle få två-kilon.”) och en glasslåda med en påse körsbär i. Körsbären har han istället för stege plockat med målarställning.

Sen gjorde han kräm på spisen. Klickade ned de digitala siffrorna, råkade sätta på boost funktionen. Vi åt först när det svalnat och efter kokkaffet.

Han sa att vi bor vackert och hälsade mycket långsamt och försiktigt på katterna. Använde ljus röst. Lät dom komma till honom om de ville. De ville litegrann.

Skorpan luktade på hans skor i hallen. Moses satt en stund i knät.

Jag blev påmind om var jag kommer ifrån. Om samtalen jag är van vid.
På sistone har jag tänkt på motstånd. Att det är det vi håller på med när vi pratar. Som att vi driver upp en energi som vi håller snurrande genom att stimulera varandra framåt. Ifrågasättandet, frågeställningar. Avbryta någon. Man pratar och avbryter och ämnena rinner igenom varandra. Hakar i och fortsätter. Ryssland, pengar från kulturrådet, olika kulturfestivaler i norrbotten, jimmys uppdrag och varför det är omöjligt att förklara vad det är han gör – man måste visa bilder – vi pratade operationen vi pratade om alla bröder och andra vi känner. Han berättade historier jag hört förut men inte har något emot att höra igen. Innan han gick sa han att han knappt känner sina barn, han jobbade ju bara.

Jag sa att vi lärde känna varandra efter skilsmässan.

De åren mellan fruar,
då kände vi varandra.

Vilja gå vilse

Jag vill att någon ska snurra mig på stället med ögonbindel och skicka iväg mig åt fel håll. Riva sönder kartan, sno mina skor, putta ned mig i träsket och säga: du klarar dig. Det finns inget hem. Du är inte vilse. Du är där du ska vara.

Hur jag tar bilder är så inbyggt i kroppen nu, det sitter i själva greppet. Inramningarna, kompositionerna, blickarna. Ibland är kreativiteten som en stel gammal kropp som försöker böja sig åt en annan riktning. Stelheten är kontroll, stelheten är rädslan för att inte lyckas.

Tänk om lyckas inte finns. Tänk om stelheten kan mjukas upp av att gå vilse. Leka sig fram genom skogen, skriva med pinnar i snön, klättra på stammarna.

Tänk om man inte behöver skorna. Man känner inte mossa genom gummi. Man torkar snabbare av vinden.

Jag märker att jag vill rasa mig igenom en vägg. Att det känns som att jag står på kanten till något annat och att jag vill
NÅ DIT.

Jag vill framåt. Vidare. Trycka mig igenom muren som börjat bli genomskinlig.

En vän sa alltid
det är inte vad man säger som spelar någon roll
utan vad man gör.

Det blir inga rasade murar utan görandet. Det blir inga nya bilder om jag inte går vilse.

Intervjuad i poddradio

För några veckor sedan kom Sara Arnald förbi ateljén och spelade in fotosidans poddradio. Såhär står det på deras hemsida om avsnittet.

”Hur kan en fysisk utmaning på cykel främja det egna skapandet och hur blir man egentligen av med sina kreativa blockeringar? I detta avsnitt reser Sara Arnald till Jessicas ateljé i Gnesta för ett samtal om kreativitet, att hitta sin egen röst och hur man egentligen bäst närmar sig människor för att fotografera dem.

”Det är konstigt hur en cykeltur gör att man fattar hur man ska skapa”

Frilansfotografen Jessica Segerberg är mitt i processen att skifta fokus till att arbeta med egna projekt och berättelser. Resan mot den dokumentära bilden började som skrivande ungdomsjournalist och tog vägen genom Nordens Fotoskola till över tio år av uppdragsfotografering åt tidningar, magasin och organisationer.

2022 erhöll Jessica Segerberg Svenska Fotografers Förbunds rese- och utbildningsstipendium för att i text och bild kunna fortsätta arbetet med att söka sina rötter. I projekt som ”Tumba till Tromsö” och det pågående ”Tienhaara” porträtterar Jessica människor längs sin väg.”

Vill du lyssna? Finns på Spotify eller på fotosidans hemsida.

Cyklingen 9



Det var natt och vi fiskade. Erik fick en gädda som hade samma form som en slips och jag lade mig tvärs över aktern och tittade upp mot en vit himmel.

De e som en livsstil hade han sagt.

Jag såg. Jag såg ömheten som var rotad i marken och jag såg den marken som man alltid kliver runt på. Som gör att man sitter fast, att man står stadigt när vinden blåser för man gör det tätt tillsammans. Men utsikten är samma. Den rosa himlen, den persikofärgade, den vita, den grå, man slutar se utsikter om man konstant rör sig i den. Man ser inte utsikten för att man är en del av den.

Det är en familj byggd av hjälpande händer åt andra och varandra, de ställer upp, de finns med sin kunskap och sin muskelkraft och sin omtanke. Den extra tallriken på bordet ifall någon kommer, kaffetåren av pulver, skopan mjölk från hinken mitt på bordet. De sörjer människorna i byarna som går bort, de hjälper grannarna. De matar sina kattungar, fyller skålarna med kall mjölk från korna och de pussar små huvuden. Lyfter bort från borden, ryter till åt hunden. Drar med en hand över pälsmagen. De hjälpts åt med tjuren med kossorna med kattungarna med fåren med lamningen med livet och döden och med jorden.

Ungarna som rusar fram, rustade med fantasin och muskler och att det gör ont när man leker stort men att man reser sig igen. Det är el i stängslet och den känns när man lägger ett grässtrå ovanpå.
Allt finns.
Smärtan hindrar inte från att göra men kanske att plikten gör det.

De e som en livsstil hade han sagt.
Det är som ett liv.








Cyklingen 7


Han drar tungan längst med pinnen och tar fram luppen. Varje årsring syns. Det går att se olika avstånd mellan sträcken, olika perioder där granen fått mer ljus och fukt, och sen har skogen runt om vuxit sig hög och årsringarna har tätnat. Granen har saktat ned. Man kan se historien i pinnen som borrats ut ur stammen.

Magnus är tyst,
sen säger han

”Hundra”

Tystnar igen, stirrar genom luppen. Flyttar fingret långsamt.

”Hundrafemti”

Jag står still i sluttningen.

”Tvåhundra”


Tvåhundrafemti säger han men beräknar att den förmodligen är runt 295 år.

Jag lägger handen mot barken, tittar upp genom grenarna som rakt underifrån bilder en ojämn cirkel mot en blå himmel.

Att bära det i sig. Att i sitt inre ha hela sin historia.

Cyklingen 5


”Jag känner nästan ingen som är som mig”, säger hon.

Vi har panoramavy över en hel skog, som att titta på widescreen medan vi sakta tar oss fram mellan träden. Släpet fullt med timmer som långa streck som skär genom skogen. Timret har hetat träd och träden har haft rötter som har haft förgreningar som strålat ned i jorden men som sedan slutade med det. Bytte namn, blev lagda på hög. Togs hemifrån.
De ska till Gävle.
Jag till Hedemora, egentligen någon annanstans men när Lotta dök upp mellan stammarna så var det så det skulle bli. Man känner direkt när någon är lik. Bär på liknande saker, vill åt samma håll men också något annat.


Dagar senare kommer Leif fråga: Vad är det som får dig att göra det här, vad är det för längtan du bär på?
Och jag sa att jag inte vet.
Men att det är eld, och att Lotta bär på samma.

”Man kan rida runt på stigarna här i en vecka utan att träffa en själ” säger hon.

Hade inte lasten krånglat hade vi inte möts. Hade jag gått upp för grusbacken hade hon hunnit åka.

Lotta, hade hon sagt och sträckt fram handen.
Jessica, sade jag.

Hon berättar att hon ska rida långt nästa sommar. Två hästar, en med packning. Kanske depåer längst vägen.

”Du vet hur det var när man var barn?”
Hon böjer ned överkroppen och håller handflatorna i luften helt vågrätt mot marken.

”Man bara va …. man var nära. Var en del av allt. Jag längtar efter det något otroligt.”

”Jag vet” säger jag.

Jag vet exakt.