Pappa kom förbi.
Han ser ut ungefär som farfar nu, samma frisyr. Han räckte mig en kasse, en sådan av plast som man ska återanvända, när han klev in. Det var en oöppnad förpackning potatismjöl, en halv påse socker (”Nej, tog jag den halvfulla? Det var meningen att ni skulle få två-kilon.”) och en glasslåda med en påse körsbär i. Körsbären har han istället för stege plockat med målarställning.
Sen gjorde han kräm på spisen. Klickade ned de digitala siffrorna, råkade sätta på boost funktionen. Vi åt först när det svalnat och efter kokkaffet.
Han sa att vi bor vackert och hälsade mycket långsamt och försiktigt på katterna. Använde ljus röst. Lät dom komma till honom om de ville. De ville litegrann.
Skorpan luktade på hans skor i hallen. Moses satt en stund i knät.
Jag blev påmind om var jag kommer ifrån. Om samtalen jag är van vid.
På sistone har jag tänkt på motstånd. Att det är det vi håller på med när vi pratar. Som att vi driver upp en energi som vi håller snurrande genom att stimulera varandra framåt. Ifrågasättandet, frågeställningar. Avbryta någon. Man pratar och avbryter och ämnena rinner igenom varandra. Hakar i och fortsätter. Ryssland, pengar från kulturrådet, olika kulturfestivaler i norrbotten, jimmys uppdrag och varför det är omöjligt att förklara vad det är han gör – man måste visa bilder – vi pratade operationen vi pratade om alla bröder och andra vi känner. Han berättade historier jag hört förut men inte har något emot att höra igen. Innan han gick sa han att han knappt känner sina barn, han jobbade ju bara.
Jag sa att vi lärde känna varandra efter skilsmässan.
De åren mellan fruar,
då kände vi varandra.