Jag vill att någon ska snurra mig på stället med ögonbindel och skicka iväg mig åt fel håll. Riva sönder kartan, sno mina skor, putta ned mig i träsket och säga: du klarar dig. Det finns inget hem. Du är inte vilse. Du är där du ska vara.
Hur jag tar bilder är så inbyggt i kroppen nu, det sitter i själva greppet. Inramningarna, kompositionerna, blickarna. Ibland är kreativiteten som en stel gammal kropp som försöker böja sig åt en annan riktning. Stelheten är kontroll, stelheten är rädslan för att inte lyckas.
Tänk om lyckas inte finns. Tänk om stelheten kan mjukas upp av att gå vilse. Leka sig fram genom skogen, skriva med pinnar i snön, klättra på stammarna.
Tänk om man inte behöver skorna. Man känner inte mossa genom gummi. Man torkar snabbare av vinden.
Jag märker att jag vill rasa mig igenom en vägg. Att det känns som att jag står på kanten till något annat och att jag vill
NÅ DIT.
Jag vill framåt. Vidare. Trycka mig igenom muren som börjat bli genomskinlig.
En vän sa alltid
det är inte vad man säger som spelar någon roll
utan vad man gör.
Det blir inga rasade murar utan görandet. Det blir inga nya bilder om jag inte går vilse.
