När man tittar ut från fönstret i mitt kontor, vilket är ett extra rum i vår lägenhet i Tumba, ser man två gjutna grillar på en stor gräsmatta. Om sommaren sitter någon brunbränd människa i solstol. Med böjd rygg drar den stolen och nån bok längre ut från fasaden när skuggan närmar sig. Grillarna används nästan varje dag, någon granne sköter om blomplanteringarna, det finns ett hål i marken där julgranen fälls upp i december av vaktmästar-Fredrik. Jag har persiennerna neddragna när jag redigerar.
På stället vi bodde på innan såg jag rätt in i en annan fasad, en kille i kalsonger som alltid gjorde situps, en grusplan bredvid tunnelbanan som hade kunnat bli en park men istället väntade på sitt bygglov för åtminstone 7:e året i rad. Ibland gick barnen på förskolan dit och plockade tussilago bland stenarna. Gled in genom en öppning i stängslet.
Christer Gardells kontor har utsikt över Humlegården. Personen som brukar ordna kaffebrickan in till Christers rum är sjuk. Den är förberedd, dom vet att vi ska komma. Det blir lite prat mellan dom anställda om vem som ska bära in brickan. Och när, hur brukar det gå till? Reportern får sitta i ett annat rum medan jag kikat runt i lokalerna med kvinnan i receptionen. Innan vi knallar runt ringer hon till Christer och säger att vi är här, jag hör en mansröst svara några meter ifrån bakom en dörr. Hon lägger på och säger att han snart är redo. Vilket jag vet, eftersom jag hörde honom.
Man ser ned på trädkronorna från den lilla kupolen på deras övre våning, där har det skrivits kontrakt med utsikt över träden. Solen skiner rakt in, det måste bli stekhett på sommaren.
Om man googlar Christer så står det att han är en hedge fund manager och när jag googlar vad hedgefond betyder står det på wiki:
”En hedgefond (värdepappersfond) är en fond som tar både korta och långa positioner på värdepappersmarknaden.”
Vilket inte säger mig mycket alls. Vet du om att på hitta.se så finns en liten text som berättar om människorna som bor i varje område? Det är ofta väldigt träffande och tydligt. Något typ av genomsnitt för människorna som bor där, vilken bil som är vanligast, vad folk tjänar, till och med vilka intressen folk har. Typ golf, att gymma, köpa ny elektronik. Ibland, i lite mer medel och överklass så står det att värdepapper är ett stort intresse. Vi skämtar ibland om det där, att man går runt med sina små papper och har det jätte kul. Ungefär som när vi tar med våra brädor och åker i skejtparker.
Jag känner inte att det är kunskap för mig, en värld för mig, men varför inte egentligen? Det jag behöver tänka på inför det här jobbet är vad för roliga effekter av ljuset som man kan skapa om man drar ned träpersiennen och får Christer att huka lite på sig. Att få en bild när han sippar på sitt kaffe, och en när man ser hur han tar plats. Jag tänker ibland att det är mitt jobb att göra folk lite mer mänskliga. Inte alltid, ibland ska dom bara bli fina. Men när det kommer till Christer Gardell, en av Sveriges mest kända finansmän, så kan man ju få försöka. Och det verkar som att han också tänkte så. När jag frågar om han kan hoppa upp i ett konstigt hörn på en köksbänk gör han det direkt. Han föreslår själv att han ska hoppa upp på ett stort mötesbord och jag säger ” Ja!” men kommer sen fram till att det skulle gå sönder. Jag frågar om han kan tänkas sig att ligga under bordet, jag vet inte varför, det kändes bara kul, och för en sekund tycker han nog också det, men ångrar sig.
”Nää, nä, så roligt ska vi inte ha det.” säger han och flinar.
Nästa gång tänker jag, nästa gång ska vi göra något riktigt knäppt.