”Jag känner nästan ingen som är som mig”, säger hon.
Vi har panoramavy över en hel skog, som att titta på widescreen medan vi sakta tar oss fram mellan träden. Släpet fullt med timmer som långa streck som skär genom skogen. Timret har hetat träd och träden har haft rötter som har haft förgreningar som strålat ned i jorden men som sedan slutade med det. Bytte namn, blev lagda på hög. Togs hemifrån.
De ska till Gävle.
Jag till Hedemora, egentligen någon annanstans men när Lotta dök upp mellan stammarna så var det så det skulle bli. Man känner direkt när någon är lik. Bär på liknande saker, vill åt samma håll men också något annat.
Dagar senare kommer Leif fråga: Vad är det som får dig att göra det här, vad är det för längtan du bär på?
Och jag sa att jag inte vet.
Men att det är eld, och att Lotta bär på samma.
”Man kan rida runt på stigarna här i en vecka utan att träffa en själ” säger hon.
Hade inte lasten krånglat hade vi inte möts. Hade jag gått upp för grusbacken hade hon hunnit åka.
Lotta, hade hon sagt och sträckt fram handen.
Jessica, sade jag.
Hon berättar att hon ska rida långt nästa sommar. Två hästar, en med packning. Kanske depåer längst vägen.
”Du vet hur det var när man var barn?”
Hon böjer ned överkroppen och håller handflatorna i luften helt vågrätt mot marken.
”Man bara va …. man var nära. Var en del av allt. Jag längtar efter det något otroligt.”
”Jag vet” säger jag.
Jag vet exakt.