Cyklingen 3


Jag ser mig själv uppifrån.
Cyklandes som en pil genom grusvägarna och ingenstans finns människorna med sina hus och sitt sätt. Men djuren. Räven som springer mot mig när jag kommer till asfalten. Svalorna som flyger lågt framför cykeln när regnet väntar. Björnar som finns.

Myggen, knotten, bromsarna. Alla svullnader och bitmärken de lämnar. Jag ger mina hårstrån, mitt mensblod, mitt urin, min sömn, min svett, mina tankar. Jag lämnar spår. Spår från min hemort, från den specifika gatan, till den plats min gammelfarmor växte upp. Jag vet inte varför det är viktigt men det är det. Och jag gör det såhär. Med kroppen. Med alla sinnena.

Det växer fram en rutt, det vävs berättelser och det knyts band och byggs erfarenheter och blandat i det där så gråter jag ibland. Jag gråter när jag ser skogarna och jag gråter när jag ser morfars tvillingbror i portuppgången. Att skogarna är trasiga och att relationer och släktband är det beror på samma saker. Vi stänger av. Slutar känna tillhörigheten, ignorerar banden vi för alltid kommer ha och distanserar oss.

Ibland flyttar vi 150 mil söderut och blir kvar. Och även om ens barn får barn som får barn på den platsen som blev, så kan det fortfarande kännas

kännas som

kännas som att den platsen aldrig blev vår. Att det saknas höjd och vidd och koppling. Att något brast, att vi blev kalhygge. Att vi blev träflisor och lera och söndertrasade bergshällar.

Cyklingen 2


”I huset där jag växte upp
jag föddes där
jag levde där
Jag föddes inte på sjukhus
jag föddes i det huset.

Det finns hela tiden bevis och bekräftelse på att vi alla hänger ihop. En signal att vi alltid korsar varandra. Men vi kan tappa kopplingen.

Hur ska mina barn kunna få kontakt med generationerna innan mig om jag har tappat den?
Vi kan tappa kopplingen till naturen och naturlagarna.

Människan missar att förstå livet.
Hur det är.”

Digital utställning Tumba till Tromsø

Min utställning om cykelresan jag gjorde förra sommaren finns nu digitalt! Vad gör det med en att cykla 258 mil, vilka möten får man längst med vägen, vad händer i huvudet? Bild och text i en, tycker jag, fin kombination.
HÄR finns en länk för att se resten av utställningen.

Jenny Westling: Kallad att bli präst efter ett halvt liv som ateist

”Vid ett gigantiskt köksbord, täckt av teologisk kurslitteratur och gammalgrekiska anteckningar, tillbringar hon vardagarna. Kallad att bli präst, efter ett halvt liv som ateist. Hur blev det så? Det fanns ju ingen skapare, ingen fortsättning, inget gudomligt. Jenny växte upp med akademikerföräldrar och delade deras strikt vetenskapliga syn på tillvaron. Hon stod dessutom gärna på barrikaderna och
predikade sin övertygelse.
– Jag förstod inte hur någon kunde tro på Jesus. Att inte tro var ett medvetet
val. Som tonåring deltog Jenny i konfirmationsundervisning men avstod själva konfirmationen. Och på 18-årsdagen sa hon upp medlemskapet i Svenska kyrkan.
Borglig vigsel och odöpta barn blev en självklar följd. Men så hände något, för tio år
sedan ungefär.” Text av Helena Söderqvist, fortsättning i länken nedan. 

https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/ateist-journalist-och-reklamare

Tumba till Tromsö: Det här Forrest Gumpiga med folk som avlöser varandra i en strid ström

Hon säger att hon heter Solveig men kallas Piplarsson. Piplarsson på höjden, för hennes hus ligger på en kulle och så, ja, så var det där med pipan. Hon har rökt i fyrtio år. Den är i trä och ligger i hennes kupade handflata i knät och ibland tar hon ett bloss, eller ett smack, eller vad det nu kan heta, och när hon skrattar kanske det märks att det gått fyrtio år. Det är raspigt, smittande, underbart.

Egentligen skulle jag bara svänga in på Stötens camping i Sälen, ta en kopp kaffe, slänga några ord med nån bakom en kassa och rulla vidare. Men det är inte själva rullandet som är det viktiga med den här resan, jag börjar ju känna det nu. Nej det är att låta cykeln stå lutad mot nån husvägg medan allt råkar hända och tills allt börjar hända så låter man. tiden. gå. Följande inträffar: jag köper kaffe och glass, ägaren ska sticka så han ställer kaffetermosen på bänken (för påtår), tar sin Husky i snöre och säger hejdå trevlig resa och sen drar det igång. Det här Forrest Gumpiga med folk som avlöser varandra i en strid ström. Det går inte att berätta allt, men Piplarsson är där och nån som kallas Kapten Rödskägg som ska lära mig om flugfiske någon dag och vars bild jag inte tar (men ångrar). Och så skådis Ellens pappa Östen som kör ifatt mig senare, men det vet vi inte då.

Och sen har det gått två timmar och jag har suttit på samma punkt hela tiden, på samma bänk. Och innan jag drar köper jag myggmedel av ägaren som är tillbaka sen länge (jag har bjudit bort hans kaffe) och jag vet inte hur vi kommer in på det, men han berättar att björnmammor visslar på sina ungar. Det låter precis som en människa fast bara mer metalliskt. Sen cyklar jag en mil innan ösregnet kommer. Allt är ofattbart. Att människor lever sina liv, att björnar visslar. Att jag cyklar igenom allt.

Tumba till Tromsö: ”Han följde mig till båten och satt på land och väntade tills jag hade fiskat klart.”

”Jag hade får förut, men dom fick jag ta bort när jag låg på sjukhus. Det gick inte att ha dom kvar”
”Skickade du dom på slakt?”
”Nä jag sköt och grävde ned dom.”
”Jaha”
”Jo”

”Du skulle kommit om två veckor” säger han och häller upp kokkaffet genom tesilen.
”Varför då?”
”Då är kattungen här”
Det har varit sorg fram tills nu, Snoddas dog för fyra år sedan och någon annan katt har det inte varit tal om förrän Alf varit redo.
”Han följde med mig överallt. Till brevlådan, till bygdegården, ut i skogen. Men inte ut på sjön! Han följde mig till båten och satt på land och väntade tills jag hade fiskat klart. Du kanske inte tror mig men det är sant, han var med mig överallt. Du kan fråga alla här i trakten. När han dog satt jag och kusinen och drack kaffe, precis som vi gör nu, och när han gick så sa jag till Snoddas ”kom, nu går vi in å sätt på teven” Så då gjorde vi det. Jag satte mig i fåtöljen och han lade sig på mina fötter och … och sen dog han.”
”Nää”
”Jo”
”Och katter som brukar…”
”Dra sig undan. Jo, men vi gick in till teven och sen lade han sig där och dog. På föttera.”
”Oj”
Tystnad.
”Han hedrade dig.”
”Ja.”
Vi säger inget på en lång stund.
”Vad ska den nya katten heta?”
”Snoddas 2”

Tumba till Tromsö: Som att gråten skakas ut av skumpandet på cykeln

Ingen hade berättat om gråtandet. Eller, jag visste inte att det kanske var en grej förrän han sa att det hände honom. Ibland två gånger om dagen. Och hans kompis, dom hade pratat om det.
För mig kom det några dagar in på cykelresan, inget speciellt hade inträffat, inget jag lyssnade på gav upphov till några speciella känslor. Men jag började utan varning hulkgråta med händerna på styret och fötterna fortsatt trampande. Tjugo sekunder senare tog det slut och jag smetade av tårarna och snoret mot T-shirten.

Någon gång per dag kommer nu gråtet. Den rusar genom nervbanor och tårkanaler, känslor som dyker upp från det inre, tar fart och försvinner ut på marken som swishar förbi under mig. Gråt för ett helt liv i ett hemligt spår från Tumba till Tromsø. Jag berättar för Helena och hon undrar vad som kommer först: känslan av ledsenhet som leder till tårar, eller tvärtom?
Men det är den fysiska reaktionen som är starten. Som att gråten skakas ut av skumpandet på cykeln, först tårarna, sen en kort sorgsen känsla som försvinner lika snabbt. Efteråt, en känsla av lättnad. Av läkning.

Tumba till Tromsö: ”Det ska bli jorden runt, i alla fall till Indonesien.”

Jag har cyklat i sex dagar när jag träffar Garm. Han sitter i en busskur i en liten värmländsk by jag inte borde ha passerat och pratar med sin mamma i telefon. ”Jag ska cykla till Tromsø” säger jag.
Och han svarar, ”Va kul, det är ju inte så långt.”

Han har precis korsat norska gränsen efter att ha tagit sig igenom sitt hemland Nederländerna, Tyskland, Danmark och Norge. Det ska bli jorden runt, i alla fall till Indonesien. Jag äter kakor som han bjuder på och vi pratar i minst en timme trots att jag har ett midsommarfirande och vilopaus två mil bort. Det är förlösande och snacka med någon som gör samma sak som en själv fast i förstorad skala, som fattar grejen, som kan bekräfta saker jag bara anat.


”Hur långt trampar du per dag?” frågar jag.
”Hm. ”
Han ser ut att börja berätta flera saker samtidigt men avbryter sig och säger tillslut:
”Jag vet inte. Jag hade en kilometerräknare på styret förut, men den gjorde att jag alltid ville längre. Att jag alltid kunde pressa lite till. Så jag…”
Han låtsas knipsar av nått från en hittepå cykel framför sig och kastar den bakom axeln.
”…Och nu cyklar jag tills jag känner i benen att dom är klara, eller att jag inte tycker att det är kul längre. När motivationen saknas du vet? Då slutar jag.”