Monthly Archives: januari 2011
Jag valde att bo på en ö. Jag väljer mycket saker, hela tiden väljer jag och även om jag ibland vill få det till att det fan inte är mitt fel så är det ju. Faktiskt. Det.
Det är svårt att ta in. Svårt som i dag att bo, jag vet inte hur många mil, men skitmånga mil med både vatten och skog ifrån Victor. Idag går jag sönder. I morgon är allt roligt igen, men just nu är det fan ett hål här. Där du ska vara.
Och när Anton svarar ”ingen” när vi frågar vad han ska söka för skola och han säger att han inte klarar av att vara ifrån sin flickvän mera. Så tänker jag fan samma. Fastän jag skiter i det. Fastän jag inte kan skita i att komma dit jag vill.
Göra det jag vill göra.
Att vara tjugoett år och veta vad man vill göra är fan sjukt och hur kan jag svika det?
Vi är i studion. Lektion i ljussättning igen och vad vi kan bli förlamade i grupp. Det är gulligt. Oftast spetsar vi till det och irrar runt med sladdarna och ljusmätarn och sänk styrkan och blända ned och vi behöver en spot på håret. Håret åker in i bakgrunden annars. Sätt på ett raster eller en större reflektor eller ska vi sprida ljuset med paraply kanske. Vi hämtar. Med strumpor på bakgrunden på golvet.
För ett halvår sedan var det oförståligt.
Och Peder gör sina roliga rörelser och säger häftiga ord man säger i förlagsbranschen och vi gillar honom för det. Han vill att vi ska ta sakerna på allvar. Inte fåna oss och det är bra. Det är så lätt att mycket blir trams när man bara tar bilder för att förstå hur ljuset fungerar.
Hur det faller och förändras.
Jag tycker om att vara ensam.
Ibland känns det fel. Som att jag verkligen borde umgås med folk hela tiden och bara lära känna alla så himla väl och vara med på alla grejer som alla ska göra och inte missa något någonsin. Vilken jävla stress.
Nej. Jag börjar verkligen älska de här människorna. Men att sitta på rummet och låta det spira och bubbla och hämta lim och sax och pennor och använda allt som ligger i lådor och som man inte behöver men som jag. Som jag verkligen behöver. Måste få göras. Måste få vara. Utan oro. Och stress.
Eller bara sitta med datorn i knät och fixa med alla bilder som tas varje dag. Hur mycket bilder som helst. Och snart är mina hårddiskar fulla men nytt laddas in. Hela tiden. Sätta på musik. Eller stänga av den. Det går inte att bara sitta och tänka. Men det måste man, utvärdera och komma ifatt sig själv.
Kan inte bara andas in och köra avslappning och allt det där om lugnet. Funkar inte så. Händerna måste göra någonting för att det ska gå eller så måste jag skriva. Skriva är att tänka.
För mig.
— Kvinnor kan ta makt. Men män ska ta makt, säger Hanne-Vibeke Holst i den här förjävla bra dokumentären på svtplay.
Och jag måste pausa och klicka upp dokument på datorn och bara skriva. Skriva skriva och för fan, hur kan jag ha missat den här kvinnan? Den här danska journalisten, författaren och kvinnokämpe till slutet. Feminist genom huden.
Det är så många problem som byggs av att könsproblematiken finns där. Hon berättar om hur hon tycker att generationen som är unga nu, min generation, inte ser problemen som politiska utan som personliga. Att vi resonerar såsom att det är ”mitt fel om jag misslyckats”, eller ”jag som inte gör som man ska”. Inte att det kan bero att samhället runt mig kanske måste förändras.
Hon nämner också att vara offer för sin egen könsroll och jag förstår vad hon menar. Att man automatiskt går in i det som alltid varit. Det man känner igen och blivit uppfostrad till. Men jag vill inte tro att det slutar där. Att vara offer är inget som någon annan gör dig till. Den enda som beslutar det är du och något man måste förstå. Du blir inte attackerad av den hemska offerrollen som tvingar sig in i dig.
Du skapar den, klär på dig den och fortsätter bära den tills något annat förändras.
Nu, ser du dokumentären.
