Jag tycker om att vara ensam.
Ibland känns det fel. Som att jag verkligen borde umgås med folk hela tiden och bara lära känna alla så himla väl och vara med på alla grejer som alla ska göra och inte missa något någonsin. Vilken jävla stress.
Nej. Jag börjar verkligen älska de här människorna. Men att sitta på rummet och låta det spira och bubbla och hämta lim och sax och pennor och använda allt som ligger i lådor och som man inte behöver men som jag. Som jag verkligen behöver. Måste få göras. Måste få vara. Utan oro. Och stress.
Eller bara sitta med datorn i knät och fixa med alla bilder som tas varje dag. Hur mycket bilder som helst. Och snart är mina hårddiskar fulla men nytt laddas in. Hela tiden. Sätta på musik. Eller stänga av den. Det går inte att bara sitta och tänka. Men det måste man, utvärdera och komma ifatt sig själv.
Kan inte bara andas in och köra avslappning och allt det där om lugnet. Funkar inte så. Händerna måste göra någonting för att det ska gå eller så måste jag skriva. Skriva är att tänka.
För mig.
Åh, jag håller vekligen med! Om allt! Fastän jag inte pysslar, utan läser. Men älsket och ensamheten. Och din text beskriver så bra.
Åh, jag håller vekligen med! Om allt! Fastän jag inte pysslar, utan läser. Men älsket och ensamheten. Och din text beskriver så bra. Du skriver bra. :)