Vi går runt ön. På det frusna vattnet i solen och det är kallt och knakar.
Kom hem från Gotland sent i går kväll. Vi har pratat om biskops och kollat på bilder från de nya eleverna i Hemse. De var fina. Duktiga och intressanta och man blir fan inspirerad. På färjan hem spelade vi kort med Gamleby-Mattias och skrattade sönder allt.
I dag har Pi nästan ingen röst alls. Som att någon sänkt volymen och alla börjar viska när de pratar med henne. Blir smittade av sättet.
Och så bam är klockan knappt tio och någon slår någon i huvudet och däckar på kudden och vaknar utsövd och trippar naken till toaletten. Smyger på sig underkläder. Nattduksbordet låtsas vara byrå för garderoben räcker ju fan inte till och ändå har jag inga kläder den här morgonen heller. Drömde om att jag sov och snoozade. Värdelöst.
Morgonvatten rinner nedför fönstret som är snett i snedväggen som man kan sitta i om man hukar sig. Det är färg där ute. En åker och gotlandsljuset från kalken runt ön så man tror vattnet är precis bakom. Utomlandsljuset. Men så ser man den svensk flaggan i vinden som inte finns på morgonen men någon gång vajar den i vinden. Som syns från mitt snedfönster. Från mitt hem. Tempel eller slott. Börjar kännas så. Mera.
Plockar av kameran dess saker. Till och med axelbandet lirkas bort och packas ned i en grön låda som är dyr och fylld med tidningspapper och skickas till Stockholm. Eller bara fastlandet, som de säger här. Det är Gotland. Och så är det resten. Det stora och uppenbarligen fasta.
Avtryckaren blev trasig och jag är förpassad till ebbas gamla kamera. I väntan på 50d. Som polisernas väntan på Rakel. Så väntar jag. Fast utan häftiga kläder. Vapenlös?
