Jag valde att bo på en ö. Jag väljer mycket saker, hela tiden väljer jag och även om jag ibland vill få det till att det fan inte är mitt fel så är det ju. Faktiskt. Det.
Det är svårt att ta in. Svårt som i dag att bo, jag vet inte hur många mil, men skitmånga mil med både vatten och skog ifrån Victor. Idag går jag sönder. I morgon är allt roligt igen, men just nu är det fan ett hål här. Där du ska vara.
Och när Anton svarar ”ingen” när vi frågar vad han ska söka för skola och han säger att han inte klarar av att vara ifrån sin flickvän mera. Så tänker jag fan samma. Fastän jag skiter i det. Fastän jag inte kan skita i att komma dit jag vill.
Göra det jag vill göra.
Att vara tjugoett år och veta vad man vill göra är fan sjukt och hur kan jag svika det?