Tag Archives: Fotograf Jessica Segerberg

”Hon har inga problem med att leva sig in i låtsas-inspelningen av den nya podden, kanske mest för att hon inte fejkar.”

MM_webb_2

MM_webb_1

 — Lisa, var tyst nu, säger jag till utredningschefen på Arena Idé. Hon har inga problem med att leva sig in i låtsas-inspelningen av den nya podden, kanske mest för att hon inte fejkar. När Lisa Pelling väl kommit in på ämnen som migration och politik så rinner orden ut och meningarna hakar i varandra. Hon stakar sig aldrig och verkar ligga tio steg före sina resonemang innan de blir till ljudvågor i mikrofonen.

Podden, vars första avsnitt ska spelas in när jag fotat klart, heter Människor och Migration. Förutom Lisa Pelling så pratar även Ignacio Vita, en av Sveriges mest välkända asylrättsjurister och samtalet styrs (och stoppas!) med hjälp av Maja Dahl, kommunikationsansvarig på Arena Idé.

Hittills har det kommit tre avsnitt som förklarar komplicerade men grundläggande prylar som i alla fall jag inte haft koll på. Kan vara väl värt en uppmärksam lyssning!

————————————————————

Avsnitt 1: Hur många människor är det som flyr och varför kan de inte ta sig till Europa utan att riskera sina liv?

Avsnitt 2: Vad krävs för att få asyl i Sverige och skiljer det sig åt från andra länder? Vad behöver en människa som söker asyl kunna bevisa för att få skydd?

Avsnitt 3: Vad går barn som flyr ensamma igenom för att få asyl i Sverige? Hur går en åldersbedömning till och vad menas med barnets bästa?

 

MM_webb_4

MM_webb_3

MM_webb_5

 

” Hon sjunger ’If you do shit like that I don’t need to be nice’ och när jag hör det så klarar jag hela backen utan att stanna. ”

Tove_Styrke_webb

Tove_Styrke_kollage


Det ösregnar och jag springer genom slottsskogen med lurarna i öronen. Det är några månader kvar tills att Way out West stänger in de här träden och jag sätts på ett grönt plastband vid armleden för att få komma in. Nu är det inte så. Nu är leran på gräsmattorna där för att det knappt börjat växa och snart kommer mördarbacken så jag andas och andas ut snabbare för att, tänker jag, få in mer syre i blodet. Den nya låten jag hittat är på repeat här. Hon sjunger If you do shit like that I don’t need to be nice och när jag hör det så klarar jag hela backen utan att stanna.

Och några månader senare, när jag ber hon som sjunger i låten att klättra upp på ett bord och hoppa. Tänker jag att jag vill att hon ska kännas som jag kände mig i regnet. Som att man klarar backen. Som att even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you.

Tove_Styrke_2_webb

”Jag tänker att det är storm men när Christian och Henrik pratar om storm så berättar de om nästan åtta meter höga vågor och ‘kommer vi dö nu?’ ”

Storm

Storm_2

Det blir en ministorm. Henrik och Christian står i regnkläder innan någon hunnit inse något alls och sitter bredvid varandra vid rodret. De ser ut som två undulater på en pinne medan de kommenterar vädret och kollar åt alla håll fast inte samtidigt.

— Det där vädret kommer inte mot oss va?
— Neeejdå.

Säger dom och har fel.

Det kommer och ett dygn senare kvittrar dom inte längre. Solen försvinner, det känns som att den aldrig har funnits och sjön blir helt makalös. Det ösregnar konstant och vinden vrider sig hela tiden. Jag tänker att det är storm men när Christian och Henrik pratar om storm så berättar de om nästan åtta meter höga vågor och ’kommer vi dö nu?’. Det här är väl jävligt kasst väder i deras ögon men jag har aldrig varit med om värre.

När jag försöker laga mat lutar det så mycket att det känns som att jag står upp men helt horisontellt. Och när jag kollar ut mot killarna i sittbrunnen och ibland ser horisonten dyka upp mellan gungningarna så kan jag inte fatta hur sne den är. Vad gör världen åt det där hållet?

Jag ligger ned nästan hela tiden med handen som stöd ut mot bordet och bara önskar att det åtminstone ska sluta regna så att det inte ska droppa in överallt. Så det inte är risk för att vi ska halka mitt i lutningen och så att det mörka blöta hörnet av Jonathans säng ska sluta växa. Så att C och H ska slippa åtminstone det, när de kämpar med att dra i alla repen när båten kastas fram och tillbaka. De två är inte gjorda av sten men av de segaste av material. Den envisheten, kapaciteten och uthålligheten de visar en glimt av det här dygnet är förklaringen till att de efter två år kan befinna sig här. Man klarar inte av att segla halvägs runt jorden om man inte sitter inne på de egenskaperna.

Den gråa hinnan över himlen och havet lättar en aning. Något hål i molnen dyker upp och Henrik och Christians ansikten är askgråa och de sluddrar när de pratar. Men det är över nu. Det gick.

I prassliga regnkläder sitter jag i sittbrunnen och känner mig tacksam över exakt allt.

Jessica_Storm

” De sätter oss på rad på en tältsäng framför ett stort träbord och precis till höger hänger en hand ut genom ett galler. Ett riktigt galler, som i cowboyfilmer eller serietidningar när de sätter någon i finkan.”

Det måste ha hänt någon gång mellan följande situationer.

1. Henrik försöker köpa en papegoja för att i hemlighet släppa den fri.

2. Jag förlorar ett antal badmintonmatcher mot lokala tjejer på en grusväg.

Det är i alla fall en polis som sitter och stirrar ned i våra pass när jag kommer tillbaka till killarna som sitter under ett solskydd i den lilla staden Bobong. Han har grå mjukisbyxor, linne och en bekymrad min när han kollar på visumet och jag märker ingenting först – killen har ju mjukisar – och berättar att tjejerna jag spelade mot kan ta oss till en restaurang och sen till dansen, de skulle gå vid tio, vi följer väl med? Sen ser jag att Christian har Viktiga Mappen framme och att Henrik dricker sin öl väldigt bestämt.

Jag ser ingen papegoja i alla fall, lika bra det. Henrik hade sagt

”Jag tar allt ansvar, han kan sitta på en pinne i fören framme hos mig!” när han sett fågeln bli instoppad i en papplåda av en pojke som sen trummade på den.

C_strand

Vi får vandra till stationen med mjukisbyxpolisen. De sätter oss på rad på en tältsäng framför ett stort träbord och precis till höger hänger en hand ut genom ett galler. Ett riktigt galler, som i cowboyfilmer eller serietidningar när de sätter någon i finkan. Jag tittar på den, och på mannen innanför som har en kompis på en stol precis bredvid fast på fria sidan. Nu är det massor av uniformerade poliser på den här stationen och stämningen skulle vara så sjukt trevlig (En av poliserna har en aukustisk gitarr!) om inte mjukisbyxpolisen såg så sträng ut och lärde oss hur man säger tack så mycket. Inte på indonesiska, det kan vi ju såklart redan, utan det lokala sättet precis för den här byn. Alla fyra upprepar orden och vi blir rättade när vi inte kan uttalet på första försöket. Han stirrar på oss och ber sen i tur och ordning om varje persons pass. Christian får resa sig upp varje gång fastän han bara kunde ge alla samtidigt men det här handlar inte om vad som är praktiskt. Det här är vanlig maktutövning. Ett ego som ska få växa.

Inget händer, vi har ju alla tillstånd och papper, men vi får sitta still och se på när han skriver av någonting från våra pass (trots att han har papperskopior) på ett vitt ark. Han har ett sår på ringfingret och det rinner blod längst med det. Där är våra pass. Han märker inget förrän en av de andra poliserna säger till och då tittar han upp och stoppar fingret i munnen och smackar.

Tillslut får vi gå, men först trippar en hel liten familj förbi oss där vi sitter på tältsängen. De ska hälsa på den inlåsta mannen och de står någon meter ifrån oss och pratar lågt och sträcker in händerna. Poliserna verkar inte ha märkt något, de skrattar och gitarrpolisen spelar nu ohämmat. När poliserna i tur och ordning tagit gruppbilder med oss med gallret i bakgrunden meddelar de att det inte blir någon dans för oss, vi får gå och käka middag på en restaurang men sen ska vi bege oss till båten vi kom med. Så är det med det. Jahapp.

Vi får poliseskort till restaurangen och en motorcykel skjutsar oss i förväg, han hinner köra Christian och Jonathan innan vi hunnit fram bara genom att gå. Men då är Christian och Jonathan inte där. Polismotorcykeln har kört dom någon annanstans och det tar en timme innan poliserna och vi lyckas lokalisera och sammanföra vår eskorterade grupp igen.

De är inte så vana vid turister i Bobong. Eller seglare.

”Han är säkert sextio och jag håller armarna stadigt runt hans mage och ser fiskfjällen på mitt ben.”

JS

Det blåser runt ena sidan av mitt ansikte när jag tittar över hans axel. Där framme är Christian bak på en moppe, jag ser hans blonda bakhuvud. Jonathan så långt fram att jag inte längre vet.

 — LYCKLIGA GAATAN DEN FINNS INTE MEEER …

Nu saktar vi ned för det är här asfalten tar slut och blir stora lerhål i marken.

– DEN HAR FÖRSVUNNIT FRÅN VÅÅRA KVARTEEER …

Det är bara en bit, vi har kört här dagen innan, men jag hjälper till och håller balansen med flipflopsen och sen fortsätter jag sjunga för han sjöng på indonesiska för mig och vred huvudet så jag skulle höra bättre.

— TYSTNAT HAR VINDEN …

Han är säkert sextio och jag håller armarna stadigt runt hans mage och ser fiskfjällen på mitt ben. De glittrar till av gatuljusen och affärernas strålkastare. De måste ha suttit där hela dagen för det var i morse jag klättrade upp för fiskebåtskajen och hävde mig upp på knä.

— OCH TYSTNAAT HAR SÅÅNGEN …

Det är mest röda och gula linjer av gatuljusen och det tutas överallt. Tutas för att säga, här kommer jag, eller, akta dig eller ser du mig? Nu svänger mannen med Henrik bakpå upp precis bredvid oss. Henrik ler och jag ler och så kör de om.

Högt över marken svävar betongen.

Börja bygga

Hela veckan var uttömmande. Nästan andfådd och intryckt av allt som kommer in i huvudet men inte ut. Det stannar. Stannar och står och stampar med stora fotavtryck på cellerna.
Första dagen säger hon att det är en ny tid. För evigt nytt för oss som börjat skolan på den lilla ön utanför Bålsta. Stora ord om en ny tillvaro. Det börjar kanske kännas så. Eller så vill det kanske kännas så men huvudsaken är att det känns bra och att promenaderna mot bryggan är fina. Att biblioteket är öppet dygnet runt och människorna är speciella. Varenda en.

Men främst så är det inget tjafs. Här ska jag bygga mig till fotograf och det är folk som är villiga att hjälpa till med det. Om jag bär peppen så står de där.
Stöttar upp från alla sidor.

Hela tiden tills det blev självklart.

Det är meningen att jag ska skriva en kort grej (här formulerar man sig i former som ”halv a4” istället för 2000 tecken) om vad fotografi är. För mig. Det är självklart i hjärtat. Det brukar vara lätt i ord. Alltid varit lätt i text. Men inte just nu. Jag har tänkt för lite, litat på flödet som inte riktigt kommer.

Det var i datsalen en sen kväll. Förmodligen var Lisa och Cissi där, brevid varandra med spotify och det var innan Oskar Linnros. Det var nog kanske Hello Saferide med Anna som ljöd. Eller något annat höstigt. Eller om det till och med var snö. Men innan vi visste att det skulle bli superhjältevinter och Johan satt nog i hörnet där han alltid satt. Önskandes danshittar.

Meningar kommer ibland. Och det kom nu också. I vilken årstid det nu kan ha varit men jag tänkte att; jag vill bli fotograf.
Och så var det allt. Och det tog emot att säga till någon. Men det höll sig. Hela tiden tills det blev självklart.