Det måste ha hänt någon gång mellan följande situationer.
1. Henrik försöker köpa en papegoja för att i hemlighet släppa den fri.
2. Jag förlorar ett antal badmintonmatcher mot lokala tjejer på en grusväg.
Det är i alla fall en polis som sitter och stirrar ned i våra pass när jag kommer tillbaka till killarna som sitter under ett solskydd i den lilla staden Bobong. Han har grå mjukisbyxor, linne och en bekymrad min när han kollar på visumet och jag märker ingenting först – killen har ju mjukisar – och berättar att tjejerna jag spelade mot kan ta oss till en restaurang och sen till dansen, de skulle gå vid tio, vi följer väl med? Sen ser jag att Christian har Viktiga Mappen framme och att Henrik dricker sin öl väldigt bestämt.
Jag ser ingen papegoja i alla fall, lika bra det. Henrik hade sagt
”Jag tar allt ansvar, han kan sitta på en pinne i fören framme hos mig!” när han sett fågeln bli instoppad i en papplåda av en pojke som sen trummade på den.
Vi får vandra till stationen med mjukisbyxpolisen. De sätter oss på rad på en tältsäng framför ett stort träbord och precis till höger hänger en hand ut genom ett galler. Ett riktigt galler, som i cowboyfilmer eller serietidningar när de sätter någon i finkan. Jag tittar på den, och på mannen innanför som har en kompis på en stol precis bredvid fast på fria sidan. Nu är det massor av uniformerade poliser på den här stationen och stämningen skulle vara så sjukt trevlig (En av poliserna har en aukustisk gitarr!) om inte mjukisbyxpolisen såg så sträng ut och lärde oss hur man säger tack så mycket. Inte på indonesiska, det kan vi ju såklart redan, utan det lokala sättet precis för den här byn. Alla fyra upprepar orden och vi blir rättade när vi inte kan uttalet på första försöket. Han stirrar på oss och ber sen i tur och ordning om varje persons pass. Christian får resa sig upp varje gång fastän han bara kunde ge alla samtidigt men det här handlar inte om vad som är praktiskt. Det här är vanlig maktutövning. Ett ego som ska få växa.
Inget händer, vi har ju alla tillstånd och papper, men vi får sitta still och se på när han skriver av någonting från våra pass (trots att han har papperskopior) på ett vitt ark. Han har ett sår på ringfingret och det rinner blod längst med det. Där är våra pass. Han märker inget förrän en av de andra poliserna säger till och då tittar han upp och stoppar fingret i munnen och smackar.
Tillslut får vi gå, men först trippar en hel liten familj förbi oss där vi sitter på tältsängen. De ska hälsa på den inlåsta mannen och de står någon meter ifrån oss och pratar lågt och sträcker in händerna. Poliserna verkar inte ha märkt något, de skrattar och gitarrpolisen spelar nu ohämmat. När poliserna i tur och ordning tagit gruppbilder med oss med gallret i bakgrunden meddelar de att det inte blir någon dans för oss, vi får gå och käka middag på en restaurang men sen ska vi bege oss till båten vi kom med. Så är det med det. Jahapp.
Vi får poliseskort till restaurangen och en motorcykel skjutsar oss i förväg, han hinner köra Christian och Jonathan innan vi hunnit fram bara genom att gå. Men då är Christian och Jonathan inte där. Polismotorcykeln har kört dom någon annanstans och det tar en timme innan poliserna och vi lyckas lokalisera och sammanföra vår eskorterade grupp igen.
De är inte så vana vid turister i Bobong. Eller seglare.