Idag skriver jag om intervjun jag gjorde med Agnetha Andersson i Trollhättan.
Hon har vart journalist i 22 år.
Category Archives: journalistik
En text om musikalen Annie’s repetition.
Fyrkantigt. Det här rummet är verkligen fyrkantigt. Jävligt svart också. Men snart nog trillar det in små människor. Tar med sig lite färg och ljud och sen är det inte hörn och mörkt längre. Det är skälvande skratt och dansande ben på de malda plankorna. Repetitionen för musikalen Annie utbryter. En tidig repetition, precis i början när det gäller att hitta sig. Det börjar lastas av jackor och väskor med stora halsdukar och alldeles blöta vantar. Och sedan står de där.
Men inte länge. De står faktiskt inte stilla så mycket alls de kommande tre timmarna. De far runt. I början något förvirrat. Några osäkra tonlägen och neddragna ögonbryn, stolida händer på manuset och påminnelser av repliker.
Sockorna glider på golvet men scenerna börjar formas från några kvadratmeter golv till en radioinspelning. En kvast som mikrofon. En låda till Annie att stå på. Nu kör vi.
De har gjort det förut, men inte mycket. På ett ungefär och kanske åker orden ut ur munnen, något fel formulerade. Kanske behövs det vara lite starkare. Regissören och assistenterna har benen i kors och papper i knät. Scarfar och åsikter som visar sig genom händerna eller genom att hoppa upp. Springa fram och förklara hur det var tänkt.
Det bubblar i början. Svårt att inte skratta när det faktiskt är så förbannat roligt. Regissören försöker påkalla uppmärksamheten. Skärpning.
Vi ler bakom linsen, har fångat några asgarv på minneskortet. Tagit stämningen på fyra gigabyte. Vi fortsätter klättra runt. Under strålkastarna, ut med objektiven och vänd dig. Vrid dig och testa.
Stegar ned för stege och karaktärerna börjar fastna nu. De börjar förstå vilka de är och replikerna sitter hårdare. En säkerhet har dykt upp som visar sig hos alla. Regissör gänget korsar fortfarande ben men något lösare. Dansarna dyker upp, starka ben och färgglada tröjor slår sig ned längs med väggarna. Det är snart deras tur, de väntar tålmodigt.
Det tackas för radioscenen. Stimmet från i början återvänder. Dörrar stängs. Något torrare vantar tas på och vi ses snart igen. Tjejerna föses samman vid en säng. Det är nytt blad nu. Ny scenografi som används väl och de sätter sig i stålrams sängen under strålkastarna. Blir skitiga barnhemsbarn. Inte riktigt säkra i sina personer som de nu ska vara, men det kommer. De kommer vara säkra.
Bosse bjöd på Treo och mitt huvud brinner lite mindre upp. Lärar Helena sa att hon var kär i min text om musikalen i förmidags. Då brann det i mitt bröst istället. Jag glömmer bort att jag är sjuk när jag får fokusera. Det är bra. Inte för kroppen. Men allt annat. Vi har redigerat en massa uppslag som våra bildreportage ska vara i. Det var mysigt för jag fick vara med Malin. Och Malin bjuder på kexchoklad, fishermans friend och alvedon när jag behöver. Hon är hyvens och högljudd nästan jämt och det är så härligt.
Man blir glad. Jag blir glad.
Snart är det middag. Sedan improvisations teater uppspelat för oss.
Och så vart jag medlem som student i journalistförbundet i dag.
Ojoj vad febertext det här är.
Vi har webbteve vecka. Förra gången fick jag dunderfeber och missade allt det riktiga arbetet förutom grundgenomgången. Nu har jag testat på riktigt och föll som valfritt trä för de där otympliga kamerorna. Det här är bäst. Bäst mestadels för hur människor reagerar. Hur ofattbart tydligt det blir när de tror att kamerorna inte är på och hur stonefacen växer fram och förstelnar musklerna när de tror att det är det. Hur detaljer kan bli så fina. Hur kompositioner och detaljer fungerar likadant som när jag fotograferar fast nu är det på vissa sätt mindre kontrollerat.
Filmat ett reportage och intervjuat på ett annat.
I morgon whiskey provnings filmning.
Värmlands folkblad har skrivit om våra prostitutions artiklar. Även om de just på nätet står att det är folkhögskolans tidning. Vilket det inte är, utan våran egna.
Vi toppar ettan i papperstidningen och är på löpet.
ROLIGT!
Läs här!
Tre timmar sömn för musikhjälpen på teve. Vimsig timbuktu som pratar hiphop och springer runt. Han är häftig och driven. Det var värt osovandet.
Jag drar upp kropp och glömmer hjärna för frukost och en rykande fräsch tidning.
En tidning som vi gjort. Har jag nämt det förut? Att vi gjort en tidning?
Jag har gjort en tidning.
Den vart bra. Det vart trubbel på tryckeriet med icke smykade bilder men det ordnade sig. Det vart bra. Allt förutom att Alex vart lite blå på redaktionssidan.
Så vi har rätt beskurning, rätt format och färger. Plus smurfalex. Kunde inte bli bättre.
Tacktack.
(Björnburgare smakade barr och mycket järn.)
Jag vinner inte på biljard men det pratas en del. Idag är det en ledig dag efter tidningsmakeriet. Men i kväll ska vi fira med restaurang och jag ska äta björnburgare. Alexander som är världens sämsta vegetarian ska få smaka av mig. Bara för att säga att han ätit det. Det vilda av det vilda.
Björn alltså.
Jag gör samma.
För att få säga till pappa att jag äter björn här i de värmländska skogarna.
Björn björn björn.
Jag kan liksom inte förklara hur ofattbart lycklig och rusig jag var igår kväll och inatt. För det är något speciellt med den här gemenskapen. Och skratten och skämten och det hysteriska fixandet av ord. Det är det verkligen. Jag älskar det, jag älskar dem. Jag var galen igår. Riktigt galen. Och lycklig. Såg faktiskt ut som bilden nedan hela tiden.
Tack mig själv
för att jag befinner mig här.
Kafferuggig och fan så stolt över redaktionen.
Shit va vi presterar och shit vad den här tidningen kommer slå hål i rymden.
I morgonbitti går den i tryck. Ännu är vi inte klara.
En till kaffe på det.