Jag har slitigt sådär som ett djur inte gör men som man säger. Jobbat som en häst eller trogen som en hund eller ja ni vet. Ringt en massa folk. Fått kriminalchefen slängd i örat och pratat med en trevlig polis som hade problem med sin handsfree. Skrivit ordet ”prostitution” tusen gånger och tvekat varje gång på stavningen.
Det har vart en jobbig och rolig dag. Och nu ringde mormor. Hej!
Varit på föreläsning i Karlstad universitet. Det var coolt och häftigt och massor av marmortrappor. Och just nu orkar jag inte berätta vad det handlade om för min hjärna är för fylld av det jag inte orkar berätta.
Tja.
Vi åkte på kommunfullmäktige. Förväntade oss bara Freddy Reinfeldt i mini kopior. Hittade bara en. De hade roligt där. Vid sina små bord och knappar. De missade till och med att trycka ibland. Sade att ”oj men jag sov nog bara lite” och alla skrattade. Hjärtligt. Ledamöterna skrattade hjärtligt.
De skickade hemliga lappar till varann också. Och skrev på facebook från sina laptopar. Och sjönk halvt nedför stolen av gapskratt. Snubblade på sladdar. Vart upprörda. Sade fel. Skrev fel. Gjorde fel. Hade onödiga diskussioner. En moderat sade i vredesmod att vänstern hade en förkärlek för våld.
För att en vänsterpartist lett en självförsvars kurs genom ABF. På en tjejkväll. På en ungdomsgård.
Roligt var det.
Det är efter basket och jag är i samma eufori som alltid. Det gick bra idag. Sådär som man säger för att man inte får yttra sig för mycket.
Det gick bra idag. Även fast bollen sulades in i ansiktet två gången. Man skulle ju lätt kunnat mista mig för vilken två meter lång svart kille som helst. Jag har ju i alla fall en del dreads även om det är fel färg på dem.
Sprang förresten in i Robin. Man skulle tro att det är tvärtom, att han inte ser mig för den meter det är ner från hans ögon till min skalp. But no. Jag springer in med näsan i hans navel och för att vara i samma lag var det inte ens en smart manöver.
Gosh. I morgon ska vi in till Karlstad för att se slutet av en rättegång vi var på förra veckan. Tuffa veckor sen Helena kom tillbaka. Like it.
Det var en sådan grym lektion idag.
Helena, en utav våra huvudjournalistlärare, är tillbaka efter att ha frilansat i några månader. Rutinerna återvänder tillsammans med henne. Alla är nöjda.
Hon skulle idag berättade hur det var att bevaka Sabina-fallet i Arvika. Ni vet, den femåriga flickan som vart knivhuggen till döds av en psykpatient samma dag som Anna Lind dog. Pågrund av just Lind blev det inte en sådan riksnyhet det annars skulle ha blivit. Men hela jävla Värmland var gjord av eld.
Helena jobbade då på Arvika nyheter och va den som hade störst insyn och kontakter inom vården. Samtidigt som hon, lustigt nog, precis avslutat en artikelserie om psykvården, så trillar det här in.
En psykiskt störd man går ut från ett sjukhus, köper en kniv på konsum och kliver in på ett dagis. Grabbar tag i närmsta unge och hugger henne.
Igen, igen och igen. Tills hon dör.
Fem år gammal.
Att försöka skildra det objektivt. Utan egna åsikter. Utan att påverkas av en stad som målar allt som handlar om psykiatri i blod. Här ska det hämnas. Här ska det fram en jävligt bra förklaring till hur det ens kan gå till.
Det handlar om moral, det handlar om integritet och journalistiskt ansvar.
Det är inte den finaste dekorerade tårtan att käka. Det är inte ens nära en piece of cake.
Vi har filmvecka. Springer runt med mickar och kameror för sjuttiotusen. Leker intervju och förbereder inför våra riktiga.
Det är riktigt jävla kul och jag förbannar mig själv att jag fastnar för allt. Alla medier.
Nu måste jag springa.
Jag saknar dig.
Redigeringsveckan är nån timme borta från att vara slut nu. Vi säger farväl vid tolv av någon anledning. Efter att ha pratat om våra porträtt vi gjort den grafiska designen på. Det brukar vara skönt att sluta tidigt men känns det mest som att huvudet vill vara fullt av former och text. Det har vart roligt och det har vart bra. Men inspirationen har legat lite på lur, lite bakom. Inte i fokus och inte längst upp på listan. Dimmigt liksom.
Det har vart en jävla massa Karlstad på senaste. Bara för att fika eller dricka några glas vin. Poesikväll och Koriander med sina skinnsoffor. Det har vart fint att vidga vyerna förutom våra små hus här. Även om våra små hus är det bästa som finns ibland. Té och alla fina vänner och Reservoir dogs när det ösregnar och är lera på vägen. De är riktigt vänner nu, inte nybörjarvänner.
Det känns fruktansvärt bra.
Vi har en frilansillustratör som lärare den här veckan. Det är världigt coolt att vara frilansillustratör. Ungefär det grymmaste jobbet som existerar. Journalist är möjligen snäppet högre. Eller illustratörjournalistfotograf. Det jobbet vore nått.
Anders Lagerdahl heter han och är fruktansvärt duktig.
Det är InDesign och Photoshop grunder men jag hoppas på att få en massa annat också.
Det gäller att ta vara på alla människor man träffar. Magpumpa på kunskap.
Igår höll jag en intervju med några killar i rutiga skjortor. De har vart med och byggt upp Karlstads skatehall och har lyckats förjävligt bra med det. En var febrig men cyklade ner med glansiga ögon.
Under intervjuer kan saker lätt bli lite stelt även om jag alltid försöker att dra ner det hela på ett övergripligt plan, som att man bara råkar sitta där och kommit in på det faktumet att de driver en skatehall. Men eftersom jag trots allt sitter där med block och penna och de känner ett behov av att namedroppa för att alla ska få sin rätta uppmärksamhet, så är det inte det mest naturliga. Förståligt nog.
Men efteråt, när man formellt avslutat intervjun så dyker det upp andra grejer. Man blir lite mer den där personen som är på besök och får andra grejer visade för sig som de kanske inte tyckt är så nödvändigt. Men det är precis vad det är. Det är det viktigaste. Allt runtomkring. Allt jag känner, luktar och ser är viktigt för intrycket.
Jag trivdes som en galning.
Sen gick inte bussen till Molkom på två timmar. Då får man dricka yoghurt på tågstationen och fylla i anteckningar. Läsa och lyssna på Beach boys. Gömma nycklar i handflatan och gå till bussen i mörkret.
Och fortfarande trivas.
