Jag sitter här, med lugg lite på ända. Skaffade mig en sådan innan jag åkte. Eller Elin skaffade mig en sådan eftersom hon höll i den grova kökssaxen i Zätas kök. Jag gillar den. Hon är duktigt på sånt där med hår och utseende. Hon är duktig på att vara snygg faktiskt. Det är nog därför hon flyttar till London, too good looking for Sweden. För att hon är kär kan ju självfallet också vara en anledning, och att hon ska jobba. Men ja.
Igår spelade vi rundbadminton i gympasalen. Det var roligt. Arvid är en dålig förlorare och ville vinna hela tiden så han smashade ofta. Det lät i luften, som om den fick ont. Vilket ledde till att ifall man fick oturen att fånga hans fjäderboll åkte man ut. Oftast. Men jag har vunnit över honom på biljard nästan hela tiden så det är lugna puckar. Jag har min prestige kvar.
Sportprestigen.
Tror inte att jag någonsin haft en sådan förut, men nu är den upprättad. I sann Värmlandsanda eller kanske folkhögskola.
Vi hade kritik idag på hälften av allas texter. Mitt porträtt fick nästan bara positivt, de sa att jag hade mitt speciella skriftspråk, att vissa ord jag använde kändes som att det var typiskt mig. Och att flytet hade en jävla fart och drog med sig läsaren ända fram till slutet. Jag vart så glad, paff faktiskt. Bättre kan det ju knappast bli. Tänkte att jag kanske har en talang för det här ändå, vilket jag egentligen vet att jag har. Men tvivlar på lite för ofta och kämpar för att få pumpa in lite romantik i det där bekräftelse utrymmet.
Bekräftelse behov. Vilken förjävlig känsla egentligen.
Men att hitta något mer drivande är ju svårt.