En text om musikalen Annie’s repetition.
Fyrkantigt. Det här rummet är verkligen fyrkantigt. Jävligt svart också. Men snart nog trillar det in små människor. Tar med sig lite färg och ljud och sen är det inte hörn och mörkt längre. Det är skälvande skratt och dansande ben på de malda plankorna. Repetitionen för musikalen Annie utbryter. En tidig repetition, precis i början när det gäller att hitta sig. Det börjar lastas av jackor och väskor med stora halsdukar och alldeles blöta vantar. Och sedan står de där.
Men inte länge. De står faktiskt inte stilla så mycket alls de kommande tre timmarna. De far runt. I början något förvirrat. Några osäkra tonlägen och neddragna ögonbryn, stolida händer på manuset och påminnelser av repliker.
Sockorna glider på golvet men scenerna börjar formas från några kvadratmeter golv till en radioinspelning. En kvast som mikrofon. En låda till Annie att stå på. Nu kör vi.
De har gjort det förut, men inte mycket. På ett ungefär och kanske åker orden ut ur munnen, något fel formulerade. Kanske behövs det vara lite starkare. Regissören och assistenterna har benen i kors och papper i knät. Scarfar och åsikter som visar sig genom händerna eller genom att hoppa upp. Springa fram och förklara hur det var tänkt.
Det bubblar i början. Svårt att inte skratta när det faktiskt är så förbannat roligt. Regissören försöker påkalla uppmärksamheten. Skärpning.
Vi ler bakom linsen, har fångat några asgarv på minneskortet. Tagit stämningen på fyra gigabyte. Vi fortsätter klättra runt. Under strålkastarna, ut med objektiven och vänd dig. Vrid dig och testa.
Stegar ned för stege och karaktärerna börjar fastna nu. De börjar förstå vilka de är och replikerna sitter hårdare. En säkerhet har dykt upp som visar sig hos alla. Regissör gänget korsar fortfarande ben men något lösare. Dansarna dyker upp, starka ben och färgglada tröjor slår sig ned längs med väggarna. Det är snart deras tur, de väntar tålmodigt.
Det tackas för radioscenen. Stimmet från i början återvänder. Dörrar stängs. Något torrare vantar tas på och vi ses snart igen. Tjejerna föses samman vid en säng. Det är nytt blad nu. Ny scenografi som används väl och de sätter sig i stålrams sängen under strålkastarna. Blir skitiga barnhemsbarn. Inte riktigt säkra i sina personer som de nu ska vara, men det kommer. De kommer vara säkra.