Monthly Archives: december 2010
I kväll är det vernissage. Klockan 18.00 på fotogalleriet i Visby.
Ur nitton perspektiv har vi dokumenterat en liten socken som heter Fardhem. Jag har hängt på skolan med åtta och nio åringar. Det är så jäkla olika och häftiga projekt min klass har. Att man kan hitta sådana grejer på en så liten plats är otroligt. Och så är de så jäkla begåvade också. Fina klass.
Vi var så trötta. Så slut att när vi runt två i natt blev klara med våra portfolios gick vi och drack rom. Skrattade åt allt. Utspridda på soffor och golv. Nu är det vernissagedag och pirrigt. Alla känslor är antingen förstorade till tusen eller dämpade. Som en neddragen opacitet. Och i kroppen finns det ingen styrsel. Den far runt som aldrig förr och hittar inte hem men vill inte det heller. Vill leva mitt uppe i. Mitt inne i.
Det här.
Tolv timmars pass. Framför datorn och framför kamraterna och photoshop och skifta tillbaka till lightroom och photoshop och lightroom och photoshop och sådär håller det på. Tillfredställande.
På ett väldigt modernt vis.
Sen tog det stopp. Inget vettigt blir gjort. När Ebba och jag startar café i klassrummet är det dags att gå och lägga sig. Ta sin hårddisk och ritplatta under armen och bara vika hädan.
För bristen på hjärnsubstans.
Det är handledning och enormt mycket småbilder utspridda på ett bord och hon säger att hon inte kommer prata på ett tag. Och så svischar det till. De vänds upp och ner. En efter en. Tills det är få kvar, kanske runt tjugo stycken som är uppdelade i par.
Då. Plötsligt. Går det någon inuti huvudet och slår kastrullock mot varandra.
Jaha.
Det var det jag såg.
Det var såhär jag skulle göra.
Vaknar upp kär. Och glad. Och försoven till frukost med ägg och gröt och kanelen till.
Det är lugnt.
— Hoppa in, det är så halt, här kan du inte gå.
Femtio meter senare är vi framme.
Köper lussebullspåse för 30 spänn. De har bakat dem själva, deras föräldrar alltså, även om man gärna vill tro annat. Tappar, klämmer, trycker, kastar. Påsen är smulig när den väl är hemma. Svårt att fotografera med bullar under armen.
En unge har björnmössa på sig. En stor stor overall på sin lilla kropp och landar med ansiktet i snön mest hela tiden. Bara öronen som sticker upp. Pappa skyndar fram. Ler hela tiden. Pappa efter sig hela tiden. Bara går och går och kan inte stanna. Trillar fram och det är bara tur att hans fötter hinner följa efter lusten.
Det blir hudkallt. Kinderna röda och marknaden fortsätter. Kastar bollar i hål för att vinna. Missar alla och får tröstpris. Dricker kaffe och pratar med föräldrar.
Springer efter ett gammalt par. Får skjus till mitt Hemse.
Och så bestämde hon sig.
Här ska drickas vin och på med finkjolen och plastglasen ska vingla på flaskhalsen. Inget mer sjukande nu. Om något ska ske så sker det på mina premisser. Nu är det slut med annat.
Här ska levas.