Monthly Archives: november 2009
Det är efter basket och jag är i samma eufori som alltid. Det gick bra idag. Sådär som man säger för att man inte får yttra sig för mycket.
Det gick bra idag. Även fast bollen sulades in i ansiktet två gången. Man skulle ju lätt kunnat mista mig för vilken två meter lång svart kille som helst. Jag har ju i alla fall en del dreads även om det är fel färg på dem.
Sprang förresten in i Robin. Man skulle tro att det är tvärtom, att han inte ser mig för den meter det är ner från hans ögon till min skalp. But no. Jag springer in med näsan i hans navel och för att vara i samma lag var det inte ens en smart manöver.
Gosh. I morgon ska vi in till Karlstad för att se slutet av en rättegång vi var på förra veckan. Tuffa veckor sen Helena kom tillbaka. Like it.
Det är mörkt ute men med stearinljus blir det ljusare här.
Hett té och pepparkakor gör det också.
Jag är sorgsen. Och det beror inte på det mörka där ute. I vilket fall är det inte vad jag tror.
Det är sista Bourne filmen i dvdn och snart ska han börja simma i vattnet han blivit nedskjuten i. Det är sånt han gör, Jason Bourne. Klarar allt. Fortsätter springa efter bilkrasch och fighter i duschar. Hoppar genom fönster och vill bara göra rätt när alla andra vill tvärtom.
Jag vill också göra rätt.
När jag var hemma i Nyköping för några veckor sen träffade jag zäta för en frukost.
Hon är fin.
Det var en sådan grym lektion idag.
Helena, en utav våra huvudjournalistlärare, är tillbaka efter att ha frilansat i några månader. Rutinerna återvänder tillsammans med henne. Alla är nöjda.
Hon skulle idag berättade hur det var att bevaka Sabina-fallet i Arvika. Ni vet, den femåriga flickan som vart knivhuggen till döds av en psykpatient samma dag som Anna Lind dog. Pågrund av just Lind blev det inte en sådan riksnyhet det annars skulle ha blivit. Men hela jävla Värmland var gjord av eld.
Helena jobbade då på Arvika nyheter och va den som hade störst insyn och kontakter inom vården. Samtidigt som hon, lustigt nog, precis avslutat en artikelserie om psykvården, så trillar det här in.
En psykiskt störd man går ut från ett sjukhus, köper en kniv på konsum och kliver in på ett dagis. Grabbar tag i närmsta unge och hugger henne.
Igen, igen och igen. Tills hon dör.
Fem år gammal.
Att försöka skildra det objektivt. Utan egna åsikter. Utan att påverkas av en stad som målar allt som handlar om psykiatri i blod. Här ska det hämnas. Här ska det fram en jävligt bra förklaring till hur det ens kan gå till.
Det handlar om moral, det handlar om integritet och journalistiskt ansvar.
Det är inte den finaste dekorerade tårtan att käka. Det är inte ens nära en piece of cake.
Ringer comviq kundtjänst. Efter halva väntetiden får jag bara ringa sos larmcentral igen. Den slutar få sändning. Ger upp min kontakt med resten. Måste beställa nytt simkort men kan bara ringa halvvägs.
Det är något så stort hat jag har mot makapären. Och den ljusaste lycka när den väl fungerar. De senaste dagarna har jag skrikit åt den och frustrerat kastat tårar mot den. Bara gapat.
– Hur kan du? Hur kan du bara dö just nu? Hur fan vågar du?
Öppnar lock. Tar ur batteri. Lyfter ur, sätter i startar. Slår in kod.
Fan.
Det var maskerad i fredags. Vi blev afrikaner. Andra var döda, dockor eller kanske filosofer med rödvin.
Why do you wear your hair like a black person?
Lika bra kvalité som mitt hår.
Är jag i kväll.
Det tar hårt att rannsaka.
Det är midnatt och den här dagen har jag surfat runt i flanell. Sjukt mycket flanell och mjukisbyxor och fortfarande med konstig brun nyans sedan maskeraden igår. Det var Afrika theme från journalistlinjen.
Rasta och harembyxor. Brunfärg och Bob Marley. Feelt like home eller nått.
Nu ska jag läsa, hoppas på samtal. Sen ska jag ha sovmorgon.