Livet är fan underbart i Värmland.
tja
Monthly Archives: augusti 2009
Det är stora kartonger i mitt rum och utanför och framför dörren och uppepå. Det är kläder som är ihopvikta inte alldeles för noggrant men såpass mycket att det känns bra och det är kläder som smeker golvet och sänggaveln inte alldeles för elegant. Väggarna och golvet är i uppror och undrar vad som händer, vad är det som sker med sakerna som tillhör oss?
Varför förflyttas de till nya väggar och golv som är så mycket mindre och går i brunt?
Sängen är inte bäddad men det är den ju aldrig fast fint ser det ut med alla färger, men saker ska det ju inte ligga på den varför ligger det då.
Där ska bara kroppar ligga.
Hur ska ni nu få plats.
Kopierar allt som betyder något till min nya externa som ska läggas i en garderob i Karlstad. En garderob av safety. Backups kan lugna en minnessamlare.
Jag samlar på tidningar tror jag. När vi backpackade i Europa kom jag främst hem med en rygga fylld med illustrations böcker, lappar, äckliga kläder, fullt minneskort och TIDNINGAR i all dess former. När vi for till New York letade jag jämt efter magazines.
Och varför i helvete charmas jag av tidningsformatet? För att jag jobbat på tidning? För att jag gillar hur de tunna bladen känns mot min hud en vacker solnedgång i juni?
Förmodligen inte, jag känner ingen erotik i samband med papper.
Lättillgängligheten kanske, att det är mycket information på lite yta. Och framförallt att tidningar från världens hörn inte bara har Elle eller Cosmopolitan att vifta med. De har tidningar för mina specifika intressen. Ungefär som Gra.Fik som jag köpte i Usa för 20 dollar som visar sådant om grafisk design som man får googla länge på. Sen är det väll småstads klimatet jag bor i just nu som inte har något utbud, jag är övertygad om att det lär finnas riktigt bra och inriktade tidningar här i Sverige också, men jag vet inget om det. Jag längtar efter en guide om småtidningar med specifika intressen i en utav de större dagstidningarna. Det skulle vara toppen.
Inatt drömde jag att David blev kidnappad och nedslagen av Peter Stormare. Jag sprang efter, av någon anledning med bestick, och kastade en gaffel mellan bröst och axel på honom. Sedan vände jag snabbt om och sprang in på toaletten och låste dörren med hjälp av matkniven. Varför jag nu inte kastade kniven i honom eller varför jag tvunget använde den till att låsa ett helt vanligt toalås med vet jag inte.
Sen kollade jag ut genom nyckelhålet och väntade på att David skulle slå ned honom. Konstigt nog eftersom det var han som var det kidnappade offret och jag som kom till hans räddning. Men slog ned honom gjorde han. För jag hörde ett ”AAyytcchh” och så låg han ned, helt orörlig när jag snabbt slog upp toadörren.
Själv vaknade jag upp med en känsla av triumf av att ha borrat ned en gaffel i kändisaxel. Att jag sen blev mes är en annan grej.
Men, där fick du Peter.
Mina dagar flyger förbi den här sista veckan, det är redan lördag, endast tjugofem minuter in på den but still. David klinkar gitarr och jag skriver. Det är som det ska vara en natt som denna då luften börjat lukta kallt.
Det är något magiskt med Vrena skogar.
Jag tog en buss och satt sedan på en plaststol på Denise’s veranda tillsammans med föräldrar och morföräldrar. Värdinnan själv stod på lur över grillen med spettar och veganbiffar och jag lyssnade på det mysiga pratatet runtom. Inget speciellt, inget utmärkande. Mest upprepningar och skvallrigt men det är något med stämningen fast kanske mer atmosfären.
Vi åt grillad ananas med sojaglass och D visade sin nya analoga, en Diana F+ (klicka och kolla designen) det är en ny upplaga av den gamla sexiotals plastkameran, det speciella är att de råkar släppa in lite ljus som gör att varje kamera tar olika sorts bilder, precis som Holga kamerorna. Kolla in niotillfems bilder här så får ni en uppfattning om hur de kommer se ut.
Som drömmar och sockervadd typ.
Riktigt grymma kommer de bli iallfall. Jag själv slog till och köpte hennes 450d som jag haft i några dagar nu, det är galet fint på den fronten. I like it alot.
Vi var uppe länge den natten och pratade, hennes stora packning var nedtryckt i väskor brevid sängen som numera är nere i Malmö igen. Jag saknar henne redan med tanke på att vi antagligen inte kommer ses förrän till Jul. Gosh.
Det här är min dag.
Johanna & Sandra hade vernissage i lördags.
Jag stod för affischen.
Vill du ha ett lyxigt hudvårdskit.
Och jag bara, nej. Det slutar på skit.
och jag raderar det där mailet och sneglar på mina nya tallrikar på golvet och pappåsarna med blått och gult tryck på. Det är väntan här i rummet. På något nytt, jag packar inte upp de nya sakerna för de tillhör inte det här.
Jag pillar loss all den här färgen på huden jag fått under målartimmar och drar på mig grå pojkvänshood. Det är stilla på mitt rum, väntan gör så med väggar. Fönstrena låter som bilar för att det är bilar som kör förbi därute och jag tänker att jo, visst är det mysigt med trafik utanför. Vad du än säger. Och trots att en människa körde ihjäl sig på min väg därutanför. Igår.
Jag har läst så mycket tidningar de senaste dagarna. Tidningarna heter FOTO och handlar om det. Jag är imponerad, sjukt hög kvalité på artiklarna och mjuk text som gör att jag helt plötsligt noggrant har läst igenom flera sidor av ett reportage. Först känner jag mig lurad, det var ju meningen att jag bara skulle skumläsa för att se varför fotona såg ut som de gjorde. Sen tillfredsställd för att den är SÅ BRA. Det är inte bara, ”Nikon är bäst” eller ”såhär tar du bäst studio porträtt!” (Fast reportaget om hur man bäst fotar en viss fågel på Antarktis var lite out of context)
Till exempel var det ett flera sidor långt avsnitt med temat Naturfotografi.
Jag hoppade över det, totalt.
Naturfoto känns så fattigt och fantasilöst. Sen bläddrade jag tillbaka bara för att kolla läget lite och fastnade. Skribenten Pål Hermansen förklarade direkt för mig varför man överhuvudtaget tar kort. Varför han fick sin syn av världen med hjälp av ljus. Vad han ansåg om konstfotografi och dokumentära fotografier och gjorde en utläggning om visuella analfabeter, vilket förövrigt var ett störtskönt ordval.
”Paradoxalt nog är det på många sätt mycket svårare idag att veta vad som är bra och dåligt. Tidigare var bra bilder presenterade i tidskrifter och tidningar som representerade en viss kvalité, medan i dagens läge publiceras mycket material okritiskt utan någon större form av filtrering. Det ställer större krav på mottagaren än förut. Trots att det idag är självklart att lära sig läsa och skriva har nog gruppen ”visuella analfabeter” inte minskat motsvarande under loppet av det senaste århundradet.”
Fast jag undrar ifall det skulle gå att träna bort den okunskapen. Vissa saker känner man bara, och vet inte hur man vet men man gör det. Sen tränar man upp den där känslan. Desto mer jag fotar eller illustrerar märker jag att vissa saker inte fungerar ihop. Vissa teckensnitt, färger eller beskärningar ska bara vara på ett visst sätt för annars blir jag irriterad. Det finns en anledning till varför gyllene snittet är så väl använt. Vi människor tycker om hur de bilderna är utformade, att man vilar blicken på en viss punkt och har en rörelse åt ett visst håll. Det är tråkiga i längden men vi är bekväma av oss, vi trivs och blir trygga. Det är nog svårt att arbeta fram ett seende för komposition och ljus om man inte har det från början, då får man stå ut med visuell okunskap.
- 1
- 2