Det är mycket som ska hinnas med innan resor. Mailas konsert bilder, göras klart affischer och göra om och skejtas framförallt och nu ska jag gå och hejdå pussas i några timmar.
Vi ses i Bosnien!
Monthly Archives: april 2010
Jag tänker att bussen till Arlanda går om elva timmar och att jag kanske borde packa.
Jag tänker på att David fyller år idag och sänder en text.
Jag tänker på igår och får lite ont i magen.
Jag tänker på i morgon då jag kommer stå i Sarajevos solsken och få varm hud.
Jag försöker bränna en skiva. Jag försöker bränna en skiva till men inget fungerar och tekniken är emot både mig och Alex idag. Vi suckar jätte högt och Alexander utbrister att
”Tänk så mycket jävligt bra saker som skulle gjorts om folk bara inte haft problem med tekniken!” Så suckar han igen.
Grymtar kanske mer och bläddrar så hårt han kan i sin ritade reportage serie från Marocko. Vi kokar. Fy bövelen va förbannade vi är i det här klassrummet.
Baby glider in och berättar att det är stor skillnad på minus och plus i dvd världen och konstaterar därmed att de 70 spänn jag lade på för alldeles mycket dvd skivor är värdelösa.
Idag ger jag upp lite. Går hem. Fy bövelen.
Idag kom det som ett paket på posten. Bokstavligt talat. Jag fick ett paket på posten.
Konkade hem från Preem upp för kullen till skolan och slet upp tejp och öppnade låda efter låda och bubbelplast och där. Där låg den. Min canon 50d och smålog och såg så förjävligt coolt ut.
YES.
Lars Hedelin kommer förbi ibland när han inte är bildredaktör på aftonbladet eller är utomlands. Han gör det för att vara vår fotolärare. Idag var han inte det.
Han var här för att berätta om när han var pressfotograf för armén under Bosnien kriget. Visade bildspel och svor ofta. Precis som alltid. En pojke med bortsprängt ansikte. En hel by som äter från en soptipp och dör av det. Hur svenska soldater fick plocka ihop kvarlevorna av barn som sprungit på minor, eller lekt med minor, eller gungat och precis satt ned foten där man skjuter på för att ta fart. Och BAM. Så smällde det.
Mycket betyder när han berättar. För honom. Det är mycket minnen vi inte kan förstå och mycket upplevelser vi aldrig kan se framför oss.
Men han säger saker som ”då kunde dom skita i näven och dra åt helvete”. Häftig är vad han är och jag är fruktansvärt förtjust. Det är nånting med buffliga men starka människor som gör att jag instinktivt tycker om dem. Och det här med krig och att dokumentera. Det är fascinerande. Han berättade om hur de verkligen kände att de kunde göra skillnad där nere som fredsbevarande styrkor. Att det var konkret.
Ifall vi befinner oss i den här staden idag så dör ingen, kanske gör de det i morgon men just nu så gör de inte det, menade han.
Och det var sant. Konkret och självklart. Inget jävla tjafs.
Jag har varit otrevlig idag. Sur och jävlig. Johan och Alex intygar nedtryckta i soffan att de inte märkt något. Jag tackar för deras lögner. Cecilia har sparkdräkt på sig och alla är avundsjuka. Ljusblå och mjuk är hon. Det vill vi också vara.
Jag vet inte om jag har haft brist på ödmjukhet. Men jag vet att jag måste få koka över och berätta när något inte stämmer för mig.
Jag ser det som bra. Som ett alarm i mig själv att inte låta gränser bli krossade allt för mycket.
Att ta vara på sig. Är viktigt.
Vi var på spelning som började senare än vi trott. Och som fick mig att stå med öronen tryckta mot högtalare och slänga iväg bilder endast sju timmar innan Helena dök upp på parkering utanför mitt hus.
Hon hämtade tidigt för att äta frukost och samtidigt föreläsa om prostitution i Värmland – tillsammans med mig. Hon välkomnar som vanligt med kaffe i termosen men egentligen inspiration till tusen. Säger att hon hoppas på Gotland och att hon vet att jag kommer bli det jag vill allra helst. Och det är så skönt att bli trodd på. Som att det är självklart och förutbestämt.
Jag var nervös men det gav sig och vi fick bra diskussioner med fil och mackätande kvinnor. (Kvinnofrukosten skrev jag om här) Det blev bra och var mysigt. Och jag känner att jag verkligenverkligen vill igen. Massor.
Det ger.
