”När jag först såg modern foxtrot så trodde jag att det var erotiskt, men det är det inte” berättade Ulrika Olzon, en av kursledarna.
Jag är anställd som fotande reporter här på Nya Wermlands Tidningen men i ärlighetens namn har jag nog aldrig skrivit så lite i hela mitt liv, jag har fått åka på fotojobb mest hela tiden eller i vilket fall jobb som mest hänger på bilden. Jag sitter ju till och med i fotohörnet av redaktionen. Nyhetschefen dyker då och då upp och säger ”du är fotograf idag” och jag ler. Säger ”jaaa!”.
Men i torsdags skulle jag göra allt igen, skriva och fota och göra enkäter och springa fram och tillbaka mellan blocket och kameran. Det var en mindre variant av dansbandsveckan i Malung som heter Fryksdalsdansen. Den ligger i Sunne, en timme från Karlstad och egentligen sker allt på kvällen. Men jag jobbar dag och fick hitta på något att skriva om som hände under dagen, som tur var, hölls en danskurs i Modern foxtrot.
Det här med att vara multijournalist är ju verkligen ett helt annat sätt att tänka. Jag blir mer alert när jag måste skriva, det är så förbannat lyxigt att gå runt och fota folk och sedan kommer EN ANNAN person och skriver upp namnet på dom och pratar. Fast, det är inte bara lyx, det är att göra sig en distans som jag aldrig får när jag också skriver. När jag gör allt, har all kontroll, då får jag bäst kontakt, då vet jag exakt mitt eget upplägg och vet alla detaljer. Som fotograf har det hänt att jag kommit till jobb och knappt vetat om det är positivt eller negativt. Det har hänt, inte ofta, att jag knappt vetat vad som är relevant. DET, är skitsvårt. Och jag vet att det ofta är så, för man kan inte sätta sig in i alla grejer som görs om man ska göra fem grejer om dagen och rusa till bilen mellan varje jobb. Jag hajar det. Det är inte kul.
Det tog tjugo minuter innan jag kom på mitt eget mönster där på dansbanan. Jag började fota men kände mig halv, som att något inte stämde. Så jag slängde ned kameran i väskan och gick och snackade med danslärarna. Fick veta historien kring dansen, deras egna liv och hur det var att lära ut en dans som är såpass intim som Modern foxtrot.
— Det är som den där filmen…dirty dancing, sa danskursledaren Patrik.
Först då kunde jag sedan fota igen, som att känslan hunnit ifatt. Och efter en stund, när jag kände att vissa bilder satt, tog jag ned kameran. Bestämde mig för att bara sitta och ta in vad som hände, skriva ned detaljer och mina känslor och hur folk reagerade när de dansade. Jag tror jag fungerar så. Att jag måste dela upp mig själv, det är samma kreativitet för mig när jag fotar och skriver, men det är olika sätt att ta in det på. Jag fotar detaljer, jag skriver detaljer, men det kan aldrig ske samtidigt. Och nånstans i hjärnan tar tankarna olika vägar. Det är så intressant hur man fungerar.
