Lars Hedelin kommer förbi ibland när han inte är bildredaktör på aftonbladet eller är utomlands. Han gör det för att vara vår fotolärare. Idag var han inte det.
Han var här för att berätta om när han var pressfotograf för armén under Bosnien kriget. Visade bildspel och svor ofta. Precis som alltid. En pojke med bortsprängt ansikte. En hel by som äter från en soptipp och dör av det. Hur svenska soldater fick plocka ihop kvarlevorna av barn som sprungit på minor, eller lekt med minor, eller gungat och precis satt ned foten där man skjuter på för att ta fart. Och BAM. Så smällde det.
Mycket betyder när han berättar. För honom. Det är mycket minnen vi inte kan förstå och mycket upplevelser vi aldrig kan se framför oss.
Men han säger saker som ”då kunde dom skita i näven och dra åt helvete”. Häftig är vad han är och jag är fruktansvärt förtjust. Det är nånting med buffliga men starka människor som gör att jag instinktivt tycker om dem. Och det här med krig och att dokumentera. Det är fascinerande. Han berättade om hur de verkligen kände att de kunde göra skillnad där nere som fredsbevarande styrkor. Att det var konkret.
Ifall vi befinner oss i den här staden idag så dör ingen, kanske gör de det i morgon men just nu så gör de inte det, menade han.
Och det var sant. Konkret och självklart. Inget jävla tjafs.