Tag Archives: Bosnien
Jag sitter själv i datasalen och cmyk:ar bilder till tidningen. Den är egentligen redan färdig. Förpackad och färdad till tryckeriet som sa jamen det här ser bra ut och körde. Började printa ut och nehä det var visst inte. Inte alls faktiskt. Tidningen ser ut som ett helvete när vi alla står och sliter i buntarna som packats in väldigt oförsiktigt i Bosses baksäte. Vi gapar.
Det ser ut som att färgen är utdragen. Nästan borta och ersatt med något annat som, citat Helena, ser ut som nån spytt ut.
Tryckeriet skyller på oss. Vi skyller på tryckeriet.
Jag cmyk:ar.
Har en Hedelin på tråden som är lagom förbannad och hjälper till att förklara att det är tryckeriet som har fel.
Bosse ringer och förklarar inte det.
Jag cmyk:ar.
Gotland är fruktansvärt fint. Skolan är fruktansvärt bra och i morgon ska jag vara på resande fot tretton timmar i sträck. Färja, tåg och buss. För att bli hämtad av en pojkvän kvart i tre på natten i Karlstad. Och sen kliva upp och ta itu med etta-bilds problemet vi har på bosnien tidningen.
Det kommer bli galet. Och det kommer bli till att sätta på journalisthjärnan för att palla.
I morgon ska jag intervjuas. Lite nervigt.
Godnatt.
Jag läser Elins blogg. Ser att hon fått jobb som receptionist på nått ställe som är coolt där borta i England. Jag är glad för henne. Hon har verkligen kämpat. Londonlumpen liksom. Häftig är hon. Och förtjänar örhängen och sånt på jobbet. För det vill hon ha och nu får hon.
Mig själv är lite i upplösning. Har sett en dokumentär om Srebrenica och fick fyllda ögon när de visade en sekvens när unga grabbar, förmodligen i min ålder, blir skjutna.
Totalt skjutna. Sönderpepprade. De går i ett led och en efter en dör. Faller ihop i en prydlig hög och vattnet droppar ned innanför min flanell skjorta en gång innan jag torkar ansiktet. Och jag blir inte klok på den här mänskligheten. Och jag blir inte klok på det här med order. Hur det egna förnuftet försvinner när någon annan säger åt.
Jag är så arg och jag är så ledsen. Och jag gick på den där vägen för en vecka sedan. Som de filmade. Och det är sjukt. Och jag gråter för att det borde inte kunna hända.
När jag besökte koncentrationslägrena i Polen och Tyskland var det ändå med en tanke att det var nästan 70 år sedan. Men det här är 15.
Femton år och vi har inte lärt oss någonting alls. Varför i helvete lär vi oss inte. Varför märker vi inte tecken. När det snackas raser och skillnader ska vi reagera.
Varför gör vi inte det.
Varför börjar vi om hela tiden.
Och jag tänker att det är tur att det är filmat. Att det är fotat. Att det kan visa, för annars skulle jag aldrig någonsin känna. Jag behöver det visuella. Det är så viktigt. Det är en viktig uppgift att dokumentera.
Och det är vad jag vill göra.
Jo just det. Flyget jag kom ned till Bosnien med åkte aldrig hem till Sverige igen. Det stannade och medförde att Jonna och Arvid fick boka ett annat flyg hit. De vet inte varför och ingen ville berätta varför flyget aldrig dök upp. Jonna och Arvid säger att det säkerligen gått sönder och att de är därför det blev så tyst och utan förklaring.
Det känns tryggt. Att min rädsla för att störta i lördags när allt annat i hela världen hade gått fel faktiskt var befogad.
Planet jag flög med var sönder.
I fyra dygn har jag varit hyperaktiv med äventyrsmoodet på och solbrännan intakt på axlarna. I dag har jag strosat runt själv, ätit croissants, läst bok och sovit mellan de stela vita lakanen på hotellrummet.
Vet inte vart de andra är. Förutom några som ska skriva om sport och dragit till det Bosniska fotbollskansliet.
Jag ska intervjua en bosniska i kväll som vi råkade stöta på när vi åt supersen middag. Hon bara vände sig om och frågade om vi pratade svenska. Det visade sig att hon bott i sverige i 19 år och var på besök för att hälsa på familjen. Hon pratade mycket och frågade om vi ville ha hjälp att tolka. Vi sa hysteriskt ja. Inombords i alla fall för på utsidan var vi så svenska som vi kunnat vara.
Ja jo vi kanske kan behöva eller det kanske ordnar sig eller ja du vet.
Det ska bli häftigt. Jag älskar berättelser. Berättelser som är verkliga och de små detaljerna som gör att man kommer lite närmre.
Jag, Bosse, Alex och Per stack till Srebrenica. Med åtta timmars bussfärd i ryggen ikväll känner jag att en längre text är åt skogen för ambitiöst. I Srebrenica skedde ett folkmord och vi var där och kollade på minnesplatsen och pratade loss. Det var en ganska öde stad. Som ju är förståeligt ifall plötsligt 8000 pojkar och män dör under ett par dagar.
Hemskt.
- 1
- 2