Jag läser Elins blogg. Ser att hon fått jobb som receptionist på nått ställe som är coolt där borta i England. Jag är glad för henne. Hon har verkligen kämpat. Londonlumpen liksom. Häftig är hon. Och förtjänar örhängen och sånt på jobbet. För det vill hon ha och nu får hon.
Mig själv är lite i upplösning. Har sett en dokumentär om Srebrenica och fick fyllda ögon när de visade en sekvens när unga grabbar, förmodligen i min ålder, blir skjutna.
Totalt skjutna. Sönderpepprade. De går i ett led och en efter en dör. Faller ihop i en prydlig hög och vattnet droppar ned innanför min flanell skjorta en gång innan jag torkar ansiktet. Och jag blir inte klok på den här mänskligheten. Och jag blir inte klok på det här med order. Hur det egna förnuftet försvinner när någon annan säger åt.
Jag är så arg och jag är så ledsen. Och jag gick på den där vägen för en vecka sedan. Som de filmade. Och det är sjukt. Och jag gråter för att det borde inte kunna hända.
När jag besökte koncentrationslägrena i Polen och Tyskland var det ändå med en tanke att det var nästan 70 år sedan. Men det här är 15.
Femton år och vi har inte lärt oss någonting alls. Varför i helvete lär vi oss inte. Varför märker vi inte tecken. När det snackas raser och skillnader ska vi reagera.
Varför gör vi inte det.
Varför börjar vi om hela tiden.
Och jag tänker att det är tur att det är filmat. Att det är fotat. Att det kan visa, för annars skulle jag aldrig någonsin känna. Jag behöver det visuella. Det är så viktigt. Det är en viktig uppgift att dokumentera.
Och det är vad jag vill göra.
