Tag Archives: Gotlands Folkhögskola

”Att så ett frö, att kasta ut trådar, att be om hjälp, att möta främlingar.”

För några månader sedan fick Sara-Gül ett telefonsamtal av sin gamla körskolelärare. Vilket möjligen var konstigt eftersom körkortet var taget, och Tomas inte ens var den lärare hon haft mest under intensivkursen i Säffle. Han frågade artigt hur läget var, om hon körde något med sitt nya kort, och, förresten, hur går det på fotokursen på Gotland?

Eh. Skulle vem som helst tycka. Men han berättade att han nyligen hjälpt en tjej med hennes bil, byte av däck, påfyllning av luft, och hon var fotograf! Och, visade det sig, hade gått samma fotoutbildning som Sara-Gül nu går. Och när hon hade tagit en polaroidbild av honom själv och hans pappa (de skulle hålla om varandra sa hon till dom, så då var dom ju tvungna), så gav hon honom ett visitkort och en uppmaning. Om han nånsin sprang på den unga tjejen som går fotolinjen så kunde hon höra av sig om hon ville ta en fika eller ha praktik. Men hur springer man på en tjej från Stockholm som bor på Gotland?

Man ringer. Så det var det han gjorde.


Det var när hela bilen började luta som jag stannade. Ett extra hjul med texten ”Max 80 km/h” i bakluckan men ingen domkraft eller kors, dom hade Nichlas plockat ut när vi flyttade för att vi ”behövde plats”. Jag började gå mot bondgården som låg närmast, den var helt öde förutom alla kor. Dörren stod öppen, jag skrek och bankade men inget svar. När jag gått runt alla byggnader och alla kor testade jag att rycka i ett handtag på en helt slät ståldörr. Den gick upp, innanför var en hel verkstad. En bil upphissad till taket och två gubbar som stirrade tyst på mig.

Jag fick låna verktyg, jag fick skjuts tillbaka till min snea bil, och medan den yngre gubben bytte hela däcket utan min hjälp, berättade han att han jobbar som körskolelärare. Så det kan ha hänt att han bytt ett däck förut, och vart är du ifrån? Inte Värmland inte, Stockholmare?

Den äldre visade sig vara far till den yngre, de höll på att bygga ihop en gammal husvagn och en bil, ett långt projekt men någon gång skulle husbilen stå färdig och då skulle den äldre fara runt i världen. Först skulle de fixa en släktings epatraktor, det var den i taket. De ville under inga omständigheter ha resterna av en Ahlgrens bilar påse, ”vi äter inte godis”, men en bild kan de ställa upp på. En polaroidkamera! Görs dom fortfarande? Varför har du en sådan? Fotograf, jaha, jag känner en tjej som ska bli det. Hon flyttade till Gotland.

”Lite närmre får ni stå! Ni kan väl hålla armarna om varandra? Jätte fint.”

Det blev två bilder. En till dom, en till mig. Och så ett av de knögliga visitkorten jag aldrig får användning för, gotlandstjejen får gärna höra av sig. Och sen två varma kramar, ett evighetslångt tacktacktack och vinkning genom rutan. En varm klump i magen i 80 km i timmen.

Klipp till: I går. Fyra timmars prat, bildvisande, livshistoria, kaffe, familj, tomatsoppa, projekt, ett löfte om att ses igen. Och så detta: Att så ett frö, att kasta ut trådar, att be om hjälp, att möta främlingar.

Gud vad du är modig

Allt är klart. Uppspikat och ditklistrat och mätt. Pressvisning med intervju och det var fruktansvärt jobbigt och fruktansvärt fint i en blandning som förvirrar mig. Jag är inte van vid att bli intervjuad om personligt. Och när de frågar vad jag har för relation med kvinnan på bilderna svarar jag.

— Det är min mamma.
Och de drar efter andan och nickar och säger att det är starkt. Det berör. Vilken historia. Och att det inte bara är henne jag ställer ut. Utan mig själv.

Och de har rätt. Men det har jag inte insett fören mot slutet.
Jag antar att det är det här som gör att jag vill urladda mig i bild och text. Förmedla. Förmedla något viktigt och något sant.
De sade alltid att fotografi är psykologi och när jag plötsligt börjar gråta mellan alla vattenpass och silvertejp så är det verkligen det. Fan vad det känns.

Som att visa upp sitt allra innersta och låta folk tafsa på det.
Men om man vill säga något, måste man göra det från allra längst in.
Skapa sig ett skyltfönster. Ställa sig där.

Gud vad du är modig mamma.

Tar ett stort kliv och siktar högt, säger Malin Björk

Och så bam är klockan knappt tio och någon slår någon i huvudet och däckar på kudden och vaknar utsövd och trippar naken till toaletten. Smyger på sig underkläder. Nattduksbordet låtsas vara byrå för garderoben räcker ju fan inte till och ändå har jag inga kläder den här morgonen heller. Drömde om att jag sov och snoozade. Värdelöst.

Morgonvatten rinner nedför fönstret som är snett i snedväggen som man kan sitta i om man hukar sig. Det är färg där ute. En åker och gotlandsljuset från kalken runt ön så man tror vattnet är precis bakom. Utomlandsljuset. Men så ser man den svensk flaggan i vinden som inte finns på morgonen men någon gång vajar den i vinden. Som syns från mitt snedfönster. Från mitt hem. Tempel eller slott. Börjar kännas så. Mera.

Plockar av kameran dess saker. Till och med axelbandet lirkas bort och packas ned i en grön låda som är dyr och fylld med tidningspapper och skickas till Stockholm. Eller bara fastlandet, som de säger här. Det är Gotland. Och så är det resten. Det stora och uppenbarligen fasta.

Avtryckaren blev trasig och jag är förpassad till ebbas gamla kamera. I väntan på 50d. Som polisernas väntan på Rakel. Så väntar jag. Fast utan häftiga kläder. Vapenlös?

Gotland och tretton timmars resan

Gotland är fruktansvärt fint. Skolan är fruktansvärt bra och i morgon ska jag vara på resande fot tretton timmar i sträck. Färja, tåg och buss. För att bli hämtad av en pojkvän kvart i tre på natten i Karlstad. Och sen kliva upp och ta itu med etta-bilds problemet vi har på bosnien tidningen.

Det kommer bli galet. Och det kommer bli till att sätta på journalisthjärnan för att palla.

I morgon ska jag intervjuas. Lite nervigt.

Godnatt.

So keep your hands soft

aggplanta2

aggplantatim

Morgonen har kommit men färjan till Gotland går när det är kväll. Det är antagningsdagar på fotolinjen. Roligt med äventyr och roligt med gotlandsljuset och framförallt roligt med Ebba som konkurrent och kompanjon. Det var länge sen vi sågs och det är mycket som ska pratas om.

Lillebror i förjävligt starkt solljus mot husväggen. Jag gillar det. Han börjar alltid posera för sig själv och jag behöver nästan aldrig säga något, han vet vad jag är ute efter.