Mareike och Svanberg på vår balkong. Den här helgen gick vi på utställningen I kroppen min av Kristian Gidlund och Emma Svensson.
Allt som är min bakgrundsinformation förstärker det. Jag känner honom genom dalmålet från sommarpratet, den självklara rösten i Värvet intervjun och jag känner honom inte alls. För han blir en symbol. För ungdom, för kreativitet, för cancer men framför allt för människan. Bara människa. Den rädda, ledsna och lyckliga och modiga. Den som alla är.
Det är också därför jag går dit en gång till. Dagen efter och den som är den sista innan utställningen plockas ned. Brukar aldrig göra sånt men det regnar och källarrummet ger mig en känsla av att leva så jag gör det, med Svanberg och hennes Tove och Emil.
Svanberg är fantastisk i sådana här lägen. Hon har så nära till känslor och jag dröjer kvar lite extra för att se henne vända sig om för jag vet att hon har tårar i ögonen när hon gör det. Det stämmer. Jag vill ta bilder av henne där i källaren omgiven av stora mörka printar och det slår mig att det här är en begravning. Eller en vaka. Jag har aldrig varit på en vaka, vet knappt vad det är, men det är så jag tänker nu.
En vaka.
Tjejerna bakom galleriets disk nickar tyst när man kommer in. Sitter med huvuden böjda. Ibland går de stilla genom de olika rummen och då sätter de hälen först. Resten av foten sedan och benen lyfts så medvetet.
Vi går ut ur källaren, vi har friska kroppar. Många år kvar.
