Tag Archives: Bildjournalistik

”Öppnade genast dörren och gick ut i trapphuset. Det här stämde inte, jag ska fan in på den där skolan. Vart är mitt jävla brev? Ge mig brevet.”

Maria_Kabatanya_web

Shilana_tva_webEtt urval från de sista veckorna på Arenagruppen. Plåtat för Chefstidningen, Akademikern, Om Världen och bokförlaget Atlas. 

 Jag vet att jag fick gå hem tidigare från jobbet för att antagningsbrevet skulle komma. Jag vet att det inte kom. Att räkningar trillade ned på mina fötter och jag bara stirrade på en massa vita kuvert.

Och så kom brevbärarn ned från våningen över och det var på riktigt motljus och hon var blond och snygg och höll ett skitstort tungt brev och sa

— Den här är nog till dig, jag fick inte in det genom brevinkastet.

—————————————————————————————————————————————————————————

Mitt på tågsätet fanns två tydliga skoavtryck. Dom va ju inte här nyss, tänkte jag. Men insåg att kameraryggan låg uppslängd på hatthyllan och att avtrycken var i samma form som de nya vansen på mina fötter.

Hjärnan i dess mosigaste form.

Blombuketten i plastpåse. Atlas böcker i papperskasse. Fotoboken jag fått. Rekvisitan jag alltid släpat dit. Nu var det slut. Nu har tre år gått och jag sitter på ett tåg till en bil fylld med alla grejer. Nu finns ingen skola att luta sig mot, inget CSN att förlita sig på. Bara en kamerarygga uppslängd på en hatthylla och ett sommarvikariat på nio veckor.

Stirrar rakt ned i gången. På alla säten.
Fy fan, äntligen.

bra_daligt_1_web

Alice_B_K_tva_web

Mikael_Tornwall_1_web

 

Färdigtryckt katalog och fejkad fetaost

Katalogen

Katalogen2

Katalogen3Framside bilden är Vilhelm Stokstads. Han har gjort ett kritiskt projekt om volontärresor i Malawi med mycket blixt och starka färger. Mina favoritbilder i hans serie är de med flera scener i samma bild. Älskar det.

Här är katalogen som blev tryckt fram tills vernissagen! Den är på över 140 sidor, större än a4:a och proppad med bildberättelser och texter. Vi är över sexton olika fotografer och pengarna går oavkortat till Soppkök Stockholm. För en tjuga kan man köpa den på Galleri Kontrast.  Så sjukt nöjd.

I dag lagas det pajer i stugan. Denise har kommit hit från Uppsala med en påse sur cider, fejkad fetaost och citat av Allers tidningar. Vi säger att det är fredag och korkar upp. Det är en bra tid. Jag är glad.

 

”När vi ses ler hon och berättar att hon glömt den vita kragen hemma hos ungarna i morse.”

Segerberg_1

Segerberg_2

Segerberg_3Just nu redigerar jag bilder till den nya hemsidan. Det här är ett frilansjobb jag gjorde för Kyrknytt i oktober förra året.

Linda Ganters ser folk. Hon tittar dom i ögonen och håller kvar. När vi ses ler hon och berättar att hon glömt den vita kragen hemma hos ungarna i morse. Hon klipper till en vit pappbit och passar in den framför spegeln. Linda jobbar i Karlstad och vi träffades under några timmar i höstas när jag plåtade henne för Kyrknytt. Det var en långsam dag trots att vi var på två gudstjänster men det är för att Linda är så lugn. Hon pressar fram tid som inte finns. Hon står stilla, hon pratar klart.

Eftersom jag har pluggat samtidigt som jag gjort frilansjobben har det blivit en del panikkörningar för att hinna åka till värmland. Men det är alltid värt det. Kyrknytt ger nästan alltid spännande bildmässiga jobb och är öppna för att ändra layouten efter bilderna. En sådan jäkla lyx.

Vernissagedag för Välfärdssamhället och Maja & Martina

Martinaochedwina

MajavidfonsterTvå av bilderna ur projektet Maja & Martina. En tagen i stigtomta utanför Nyköping och en i Mexico. Bilderna hänger på Galleri Kontrast på Hornsgatan 8 i Stockholm, supernära slussen.

Det är svårt att känna vad som ska kännas en sånhär dag. För fyra år sedan började jag längta efter att gå den här utbildningen. Jag tyckte den var så perfekt för allt jag ville bli och allt jag ville göra. Journalistik, relationer, känslor. Och allt det i bild! BILD!

När jag var liten sa jag att jag skulle bli konstnär. Rita var det bästa jag visste, och eftersom det var det bästa jag visste så skulle jag jobba med det. Jag tänker exakt samma nu. Eftersom bild är det bästa jag vet – så ska jag jobba med det.
Det har den här utbildningen verkligen hjälpt mig med och den har varit ett jävla helvete from time to time. Men nu är jag här. Vid någon slags punkt i livet som jag längtade så mycket efter. Tänk att det är sista utställningen, sista tiden skolan. Sedan väntar ett år av praktik innan jag slutar på riktigt, men jag kommer inte komma tillbaka till den här ön mer än på besök.

I dag öppnar vår utställning och jag är så jävla glad. Tänk vilka stora fotografer det kommer bli av mina klasskompisar, de har gjort projekt som är svåra, som känns in i märgen och som är så vackra att man trillar av skorna. Jag hoppas verkligen att du tittar in någon gång innan den 9 Juni. Det är så värt det.

Här är facebook eventet.
Här är hemsidan till projektet.


Att göra ett nytt urval och känna sig värdelös

Hanga Jag hänger mina bilder på Galleri Kontrast för någon dag sedan. Det här är en timme innan två glasramar for i golvet och blev förstörda. Nu är allt helt och fantastiskt fint.

Det här har varit den mest innehållsrika veckan jag nog någonsin varit med om. Det blev vår, en lillebror föddes, jag bytte ut hela mitt urval och dygnade en hel helg för att hinna printa ut och rama in fjorton nya bilder av sexton. Jag förstår inte hur det kan ta sådan tid. Jag förstår inte hur livet bara kan springa iväg och helt plötsligt är klockan sju på måndagmorgonen och två timmar senare sitter jag och halsar kaffe i en bil påväg mot galleriet. Jag älskar det. Sista sekunden när man lyckas och en kropp så uppe i varv att man tror att hela världen ligger där under dom nya conversen. Fart och puls. Producera och skapa.

Jag bestämde mig för att byta ut mitt urval efter redovisningen, jag fick höra att det var för lite bilder, att det kändes på ett sätt jag inte ville att det skulle kännas och det gjorde mig ledsen. Ledsen för att jag lagt ned så mycket tid och för att jag visste att jag hade bilder. Ledsen för att jag kände mig som en värdelös fotograf.  Möjligen att bristen på sömn som ersatts av stress och prestationsångest de senaste veckorna spelade in ganska mycket. Men det man behöver då är en person som min rumskompis.
Min rumskompis är värdens bästa Mareike Timm. Att hon finns i mitt stall av vänner är ofattbart. Det hon gjorde på gräsmattan utanför stugan var att skratta. Bara skratta, be om ursäkt och skratta igen.

— Värdelös fotograf? Du?

Och så plockade hon fram mina printar. Igen. Gjorde nya urval. Pushade. Tittade. Pratade. Och på en dag eller två hade jag mailat Anna Clarén och frågat om jag fick visa ett nytt urval. Så blev det också.

I morgon är det vernissage och jag kommer dricka vin och skratta. Galleri Kontrast ligger på Hornsgatan 8 i Stockholm, nästan precis vid slussen. Utställningen är så jävla fin.

Ni kommer väll?

 

.

Springer upp för trapporna. Jag kan inte göra det här annat än rummet. Bor så högt upp att jag har snetak och det är ett vitt tunt kuvert i handen och tunt är aldrig bra. Jag vet det.
Precis innan väller det upp hur viktigt det här är. Hur mycket exakt. Händerna skakar ju till och med och jag tänker på bilderna jag skickade in. Och det går inte att vänta längre för plåstret måste väll av eller vad vet jag men jag sprättar.

Sen.

Står det välkommen. Fredag. Juni. Antagningsdagar.
Och där läser jag inget mer och exploderar inombords istället.

It makes you eager. Stay eager.

Så oerhört felplanerat. Att falla sjuk ner i sängen ännu en gång men det känns varmt när alla finns där. Frågar hur det mås och hur det är. Så omringad av varma och fina.

Använder dagen åt sömn. Länge. Och att kolla igenom ett seminarium i bildjournalistik. Paul Hansen är där.
Är helt vanlig och berättar att han ibland glömmer kameran för att han tycker det är så kul att träffa intervjupersonerna. Det är fint. Att  även Paul Hansen är som. Som jag antagligen. Tycker att saker är svårt och är så jävla intresserad.

Denise sa en gång att jag säger coolt! till allt. Det var i en irriterad ton och det var många år sen nu. Jag säger fortfarande det. För att det mesta är coolt.
Det mesta är häftigt och gör mig intresserad.