Victor är i Danmark och skriver långt mail. Jag skriver längre av bara farten. Gillar fart. Motorcyklar och brädor och köra om på motorvägen och vinden i ansiktet och x2000 om det är en billig biljett.
Och så var det med det.
Monthly Archives: september 2010
Och så bam är klockan knappt tio och någon slår någon i huvudet och däckar på kudden och vaknar utsövd och trippar naken till toaletten. Smyger på sig underkläder. Nattduksbordet låtsas vara byrå för garderoben räcker ju fan inte till och ändå har jag inga kläder den här morgonen heller. Drömde om att jag sov och snoozade. Värdelöst.
Morgonvatten rinner nedför fönstret som är snett i snedväggen som man kan sitta i om man hukar sig. Det är färg där ute. En åker och gotlandsljuset från kalken runt ön så man tror vattnet är precis bakom. Utomlandsljuset. Men så ser man den svensk flaggan i vinden som inte finns på morgonen men någon gång vajar den i vinden. Som syns från mitt snedfönster. Från mitt hem. Tempel eller slott. Börjar kännas så. Mera.
Plockar av kameran dess saker. Till och med axelbandet lirkas bort och packas ned i en grön låda som är dyr och fylld med tidningspapper och skickas till Stockholm. Eller bara fastlandet, som de säger här. Det är Gotland. Och så är det resten. Det stora och uppenbarligen fasta.
Avtryckaren blev trasig och jag är förpassad till ebbas gamla kamera. I väntan på 50d. Som polisernas väntan på Rakel. Så väntar jag. Fast utan häftiga kläder. Vapenlös?
Sitter i hörnet. På sängen vid snedväggen. Trycker telefonen till örat och försöker gott och väl minnas varför det skulle suras. Varför det inte bara går att ge med sig och fnissa sådär som det skas, så gör det istället. Fnissar. Och han fnissar därborta. I vårat förra hem och han säger att jag har så mycket minnen med dig härifrån. Och det stämmer. Men det är inte allt längre. Är mer än då.
Det börjar kännas stabilt. Och vi skrattar igen och han är så jävla rolig trots att det är så lågvatten eller kanske är det just därför. Det borrar sig in och det gör ont. Så. Ont. Att inte finnas brevid. Så jävla jobbig ibland och så jävla snygg rumpa och alltid beroendeframkallande. Går ju inte sluta. Andas dig.
Han säger jag älskar dig verkligen.
Och jag detsamma. På min ö. Han säger att han tar vattenskidorna hit ikväll. Fast utan båt, egentligen vanliga långfärdsskidor som han bara går över vattnet med. Ses snart, säger han.
Men det gör vi inte.
Sådär tio minuter innan min födelsedag byts ut mot 5 september tänker jag på Lisa. På en hyllningen i text. Och det kan vara något av det finaste jag fått. Som chockade mig. Jag ser det som en present. Som något viktigt. Tack.
”Personer som gjort avtryck del fyra. Hon heter Elin tänkte jag. Bombis helt hundra, det där är en Elin. Men det var fel, nästan i alla. Hennes hår var i en salig röra i en stor frisyr som syntes på håll. Coola dreads som jag aldrig skulle våga skaffa. Byxor som oftast slutade strax under knät, med en blomma över vaden. En ring i läppen. Vita tänder som ofta syntes i kombination med slutna ögon, hon skrattar så. Fint. Det var inte en Elin som sagt, hon hette Jessica. Så olik mig som möjligt trodde jag, helt fel. Det fanns en bro och ofta hittade jag henne på mitten av den. Hon öser och kör och tycker allt är härligt. Hon borde finnas i pillerform. Livade upp många dagar under mitt livs bästa år. Bjöd på många intressanta tankar och såg mina avgrundsfunderingar från andra vinklar. Men så här då Lisa. Fast jag tycker så här. En fin tjej. Jag tänker på dig ofta fröken Segerberg. På Västan, på rostmackor, på bullbak. På dina underbara fotografier som jag inte kan få nog av. På din framtid, ja faktiskt. Fast jag behöver inte oroa mig. När jag ringer och tvingar dig att fota mitt bröllop. Precis så där klyschigt som jag inte tror att du tycker om men ändå. Som en stjärna på himlen som man inte alltid ser, men som ändå finns där. Tror jag.”
Första måndagen. 30/8
Hon har hamnat på Gotland. Försöker härma dialekten men blir bara värmländska av alltihopa.
Går också på alvedon. Veckans fikor, packande, pussande, bröllopsfest planerande, tåg åkandes.
Lördagens bröllop.
Piffning, all dans, allt vin, allt socialiserande för att vinglandes krama moster och säga ”om tio timmar går färjan så vi måste lämna nu!” Det tar och kroppen tar emot ännu ett piller för att motarbeta den feber som inte oväntat tagit besittning i hennes kropp.
Nu börjas det.
