Sådär tio minuter innan min födelsedag byts ut mot 5 september tänker jag på Lisa. På en hyllningen i text. Och det kan vara något av det finaste jag fått. Som chockade mig. Jag ser det som en present. Som något viktigt. Tack.
”Personer som gjort avtryck del fyra. Hon heter Elin tänkte jag. Bombis helt hundra, det där är en Elin. Men det var fel, nästan i alla. Hennes hår var i en salig röra i en stor frisyr som syntes på håll. Coola dreads som jag aldrig skulle våga skaffa. Byxor som oftast slutade strax under knät, med en blomma över vaden. En ring i läppen. Vita tänder som ofta syntes i kombination med slutna ögon, hon skrattar så. Fint. Det var inte en Elin som sagt, hon hette Jessica. Så olik mig som möjligt trodde jag, helt fel. Det fanns en bro och ofta hittade jag henne på mitten av den. Hon öser och kör och tycker allt är härligt. Hon borde finnas i pillerform. Livade upp många dagar under mitt livs bästa år. Bjöd på många intressanta tankar och såg mina avgrundsfunderingar från andra vinklar. Men så här då Lisa. Fast jag tycker så här. En fin tjej. Jag tänker på dig ofta fröken Segerberg. På Västan, på rostmackor, på bullbak. På dina underbara fotografier som jag inte kan få nog av. På din framtid, ja faktiskt. Fast jag behöver inte oroa mig. När jag ringer och tvingar dig att fota mitt bröllop. Precis så där klyschigt som jag inte tror att du tycker om men ändå. Som en stjärna på himlen som man inte alltid ser, men som ändå finns där. Tror jag.”
Fäller en tår i Uppsala. Tänker på dig och säger grattis igen 18 minuter försent. Puss
vacker text som berör så man får en klump i halsen. Kärlek mamma
Ja en frisyr och en grön kofta. Ettlugn och oerhörd trygghet. Glädje och snällhet det är du Jessica. Låt det komma in i dina foton och du kommer att ge världen ett nytt arv att ta hand om. Kram Malin