Jag är inte säker på att jag sov något inatt men däremot att jag glömde plånboken lagom till frisörtiden. Nonchalans, skulle jag kalla det när jag fräckt slängde den brevid väskan istället för i.
– Den är ju skitstor och turkos, lätt att jag kommer ihåg den, minns jag att jag tänkte.
Det tänkte jag även i soffan brevid frisör receptionen idag. Turkos, lysande som ett jävla rödljus. Fast inte rött. Hur i helvete kunde jag missa det. Och jag vet precis varför jag missade det. Men det hjälpte mig inte ett endaste dugg i Karlstad när rödljuset blinkande på rummet i Molkom.
Men jag löste det såklart. För jag är en fixare. En som ordnar upp saker och ting. Ser lösningar där andra ser mörker.Ser fucking green lights.
Frisörskan erbjöd sig att skriva en faktura medan jag stod och pekade upprepade gånger med handen ned i min tomma skinnväska som att bevisa att JA, jag har faktiskt glömt. Som lilleskutt. Eller gapandes som en gädda. Hon sade att nejdå det här ordnar vi och erbjöd mig kaffe gjord på malda bönor.
Jag är en fixare. En värdelös fixare som låter stackars frisörer fixa åt mig. Och samtidigt servera mig varma drycker för självklart tackade jag ja. Det var ju egen malda bönor. Lyx liksom. Måste passa på. Ät laxen, den är dyr. God menar jag.
Sedan vart jag ompysslad. Fick tvätta mitt redan tvättade hår och fick typ silikon i håret fastän jag inte vet varför. Mitt hår har vart dreads i två år och nu har jag silikon i det. Livet är märkligt. Sedan fick jag en lagom häftig frisyr som alla sagt är fin förutom den viktigaste. Varför vet jag inte.
Jag läste skvallerpress också för det är lag på att ingen annan skrift får existera där folk klipper ens hår. Och även lag på att folket som klipper ditt hår ska vara solbrända pratglada kvinnor med Gina trico kläder. Ett trevligt folkslag som alla tycker om och som hämtar Starbucks kaffe om det hade funnits i sverige. Det gör det inte. Så de har egna bönor som de maler.
