Monthly Archives: mars 2011
Internationella kvinnodagen och vår genusdag är inställd. Madde är arg. Skakar med fötterna på bordet när vi kollar på debattprogram på teve som ersättning. Gudrun Schyman är rapp. Pratar enklare än de två andra och förklarar det så simpelt.
— För i helvete, det ÄR inte svårt! säger Gudrun.
Sossen bredvid säger bara ”attan!” som svordom men så får hon bara applåd en gång också. Trots att hon är duktig. Men det går inte att slå Gudrun. Inte här. Inte på kvinnodagen och inte när Feministiskt intsiativ är anordnare av debatten om löneskillnader. Man slår inte någon som pratar så självklart om det. Som säger det så rakt ut.
Kvinnor har 15 procent lägre lön än män vid heltidsarbete. Och det har de haft sedan 80-talet. Ingenting har hänt sedan dess. Det står stilla.
Gudrun pratar på som om hon är trött på allt fåneri. Något måste göras och Fi har ett konkret förslag på hur man ska ordna lönegapet. Sossarna och Moderaterna säger att det ”visserligen är ett intressant förslag, men att…”
Så fortsätter det. Tills Gudrun faktiskt bestämt hävdar att Fi fortfarande är det enda med ett förslag överhuvudtaget och sen slutar debatten.
Madde är lika trött som Gudrun. Allt är självklart i hennes ögon. Hon ville ha genusdag och föreläsningar och diskussion och nu sitter vi i en soffa istället och hytter lite med nävarna ibland.
Vad ska hon göra av all eld.
Ringer mamma. Vill bara prata. Hon säger vad jag måste prioritera och göra och på ett nafs har hon konstaterat hur jag är. Varför jag är så. Vad jag egentligen kanske har behov av just nu men inte ser själv.
Hon är perfekt just i dag.
Som Ebba fast i mammaperson.
Vi pratar om ett fotoprojekt. Som förmodligen är dags att göra.
— Tror du att du är redo för det då? säger hon.
— Jag söker ju upp det hela tiden. I alla projekt. I alla tankar. Det har jag aldrig gjort förut, svarar jag.
— Du får fundera på formen. Den röda tråden.
Vi lägger på.
Det känns utmärkt.
Inget är förbjudet och ingenting är konstigt. Med honom. Allt är som det ska vara och han finns nära och det är nästan aldrig så med honom. Rent fysiskt.
Nu finns både hår och armbåge till förfogande och det är bara att ta emot. Att ta så mycket det hinns med.
— I dag är näst sista dan du är här, säger han och jag hyschar. Säg inte så. Som att det tar slut. Det gör det inte.
Fast jag vet ju att snart är det tågresa och färja och bussar. Och ta vid igen. Bryta bort och dyka djupt ner i Gotlandlivet och undvika att det är något som fattas. Bara fokusera. Skjuta upp.
Leva?
