Internationella kvinnodagen och vår genusdag är inställd. Madde är arg. Skakar med fötterna på bordet när vi kollar på debattprogram på teve som ersättning. Gudrun Schyman är rapp. Pratar enklare än de två andra och förklarar det så simpelt.
— För i helvete, det ÄR inte svårt! säger Gudrun.
Sossen bredvid säger bara ”attan!” som svordom men så får hon bara applåd en gång också. Trots att hon är duktig. Men det går inte att slå Gudrun. Inte här. Inte på kvinnodagen och inte när Feministiskt intsiativ är anordnare av debatten om löneskillnader. Man slår inte någon som pratar så självklart om det. Som säger det så rakt ut.
Kvinnor har 15 procent lägre lön än män vid heltidsarbete. Och det har de haft sedan 80-talet. Ingenting har hänt sedan dess. Det står stilla.
Gudrun pratar på som om hon är trött på allt fåneri. Något måste göras och Fi har ett konkret förslag på hur man ska ordna lönegapet. Sossarna och Moderaterna säger att det ”visserligen är ett intressant förslag, men att…”
Så fortsätter det. Tills Gudrun faktiskt bestämt hävdar att Fi fortfarande är det enda med ett förslag överhuvudtaget och sen slutar debatten.
Madde är lika trött som Gudrun. Allt är självklart i hennes ögon. Hon ville ha genusdag och föreläsningar och diskussion och nu sitter vi i en soffa istället och hytter lite med nävarna ibland.
Vad ska hon göra av all eld.