.

Inget är förbjudet och ingenting är konstigt. Med honom. Allt är som det ska vara och han finns nära och det är nästan aldrig så med honom. Rent fysiskt.
Nu finns både hår och armbåge till förfogande och det är bara att ta emot. Att ta så mycket det hinns med.

— I dag är näst sista dan du är här, säger han och jag hyschar. Säg inte så. Som att det tar slut. Det gör det inte.
Fast jag vet ju att snart är det tågresa och färja och bussar. Och ta vid igen. Bryta bort och dyka djupt ner i Gotlandlivet och undvika att det är något som fattas. Bara fokusera. Skjuta upp.

Leva?