Monthly Archives: februari 2011
Vi sitter bredvid alla tre fastän sofforna är enorma och till och med två till antal.
Drömkåken. På dvd. Egentligen något annat på usb minne men det gick inte. Trots att vi bytte batterier hit och dit och tröck till alla sladdar och stängde av och på både teve och dosor. Bästa trixen. Men inte i det här fallet.
Vi kikar i en låda och där ligger 90talet och väntar på oss. Det är sommar där inne.
Ebba bjuder på popcorn. Viftar med påsen för att vi ska ta mer och det gör vi.
Björn Skifs är klantig. Ebba säger att hon alltid varit rädd för Suzanne Reuters vrede och jag håller med. Hon blir rosenrasande, skriker starkt och visar rumpan ofta.
Vi äter popcorn. Kollar på Reuters stjärt.
Hemkommen. På min ö igen och klockan är mitt i natten och jag har rest så jävla länge. Det tar så lång tid att ta sig hit, längre än man tror bara för vatten. Men ger gärna bort timmar av väntan. Om det är värdigt. Det var det.
Jag har varit rastlös på ett dåligt sätt.
Jag har fotograferat farmor i fantastiskt ljus. Hon skrattar så mycket och jag kan inte förstå varför jag inte känner henne.
Jag har vaknat mitt i natten av en plötslig omfamning. Och en puss. Och det där nöjda lätet nästan som en katt.
Jag har lekt och dansat.
Jag har varit arg och ledsen pågrund av mönster.
Jag har läst Hanne-Vibeke Holst som skriver om hennes släktkvinnor och blivit förbannad.
Jag har läst Jan Guillou som skriver om sig själv och att han var en tönt när han var ung men att han nu sysslar med riktiga saker som GRÄVANDE journalistik och inget annat löjligt. Han är fantastisk på att tycka om sig själv. Det är underbart.
Jag har klivit av ett tåg och gått rakt in i Lisa och Cissi och allt kändes som Molkom mitt i tunnelbanevimmlet och det var fint.
Pappa ringer.
— Hej, vad gör du?
— På bussen till Oxelösund. Durå?
— Jag är på Miami.
—Haha, okej. Men vad gör du?
— Jag är på Miami.
— Men, va? Nä det är du inte.
— Jo det är jag.
— Men VA?
— Ja.
Nora frågar hur ofta vi hörs av och jag säger varje dag
— Va, varje dag? Men vad pratar ni om varje dag?
Svarar att jag inte riktigt vet. Men så blir det kväll och vi ringer och så plötsligt berättar jag om när jag låtsades vara sjuk så ofta när jag var liten. Mamma var ju alltid hemma och om Micke var sjuk (på riktigt) så låg jag där med halvöppna ögon och längtade efter att få hemmamys och leka i smyg med världens bästa kompis som råkade vara lillebror.
— Mamma jag må inte så braa.
— Men ska du inte försöka gå i alla fall? Du kan ju alltid gå hem om du inte mår bättre?
Om man gick till skolan kom man aldrig därifrån. Det visste man, det var bara lurendrejeri. Antingen glömde jag helt bort att låtsas vara sjuk och hade så väldigt roligt istället eller så vågade jag inte lura fröken. Det var här det gällde. Mammas mjuka ansikte som såg igenom men lät oss hållas. Och så slutade det med att Micke blev glad och frisk redan vid lunch och jag var ju aldrig ens sjuk utan käkade rostmackor framför barnprogrammen i skinnsoffan. Sen lekte vi lite lugnare än vanligt. Bara på grund av det dåliga samvetet och oftast hittade vi på pjäser. Micke hade tusen karaktärer i huvudet och jag ville gärna vara catwomen. Så ofta som det gick.
Snygg tjej som slåss och har svans. Kunde inte bli bättre tyckte jag och sprang upp för att hämta svarta strumpbyxor. Vi hade så många lekvärldar. Och det är så många världar som levt i mig och konstigt vore annat om jag inte har något kvar där. Att säga.
Så det är det jag gör. Berättar delar av Jessica för honom för det har funnits så många.
Till och med en med svans.