Nora frågar hur ofta vi hörs av och jag säger varje dag
— Va, varje dag? Men vad pratar ni om varje dag?
Svarar att jag inte riktigt vet. Men så blir det kväll och vi ringer och så plötsligt berättar jag om när jag låtsades vara sjuk så ofta när jag var liten. Mamma var ju alltid hemma och om Micke var sjuk (på riktigt) så låg jag där med halvöppna ögon och längtade efter att få hemmamys och leka i smyg med världens bästa kompis som råkade vara lillebror.
— Mamma jag må inte så braa.
— Men ska du inte försöka gå i alla fall? Du kan ju alltid gå hem om du inte mår bättre?
Om man gick till skolan kom man aldrig därifrån. Det visste man, det var bara lurendrejeri. Antingen glömde jag helt bort att låtsas vara sjuk och hade så väldigt roligt istället eller så vågade jag inte lura fröken. Det var här det gällde. Mammas mjuka ansikte som såg igenom men lät oss hållas. Och så slutade det med att Micke blev glad och frisk redan vid lunch och jag var ju aldrig ens sjuk utan käkade rostmackor framför barnprogrammen i skinnsoffan. Sen lekte vi lite lugnare än vanligt. Bara på grund av det dåliga samvetet och oftast hittade vi på pjäser. Micke hade tusen karaktärer i huvudet och jag ville gärna vara catwomen. Så ofta som det gick.
Snygg tjej som slåss och har svans. Kunde inte bli bättre tyckte jag och sprang upp för att hämta svarta strumpbyxor. Vi hade så många lekvärldar. Och det är så många världar som levt i mig och konstigt vore annat om jag inte har något kvar där. Att säga.
Så det är det jag gör. Berättar delar av Jessica för honom för det har funnits så många.
Till och med en med svans.