Monthly Archives: juni 2010
Det första jag såg till att skaffa mig i Sörmland var en penicillinkur. Mindre klokt. Alldeles vad jag inte behövde. Utan snarare mycket rosé och hej alla gamla vänner och nu drar vi och badar och tjaaa engarn och heeej Ebba!
Men nä. Förmågan att kissa rakblad och ligga i soffan och sakna Värmland och grabb som gör somriga saker långt bort utan någon kalender i sikte. Var till mitt förfogande. Jag hatar förfogande. Har inget övers till förfogande förfog som bara finns för att finnas. Jag blir en idiot.
Och jag är ingen idiot. Jag är klyftig.
Och jag vill uträtta, inte ligga i en jävla soffa med en kamera som gallskriker.
Det börjar bli länge sedan nu och jag vet inte varför jag fortfarande går in på den gamla bloggen. Jag tror att det är för att den handlar om mig. Nästan hela tiden. Och för att det är någon annans vinkel av mig. Och för att texterna alltid får mig att häpna, för att de har den där känslan.
Och jag sa alltid, skriv mer, skriv mer. Men du kunde inte pressa fram. Och du lade ner blogg efter blogg och jag läste om och om igen. Jag tror att texterna var mitt sätt att bekräfta att jag betydde mycket. Text har sådan stor betydelse. För mig.
När man skriver gör man det för att man känner. Inte för att det är något man förväntas säga.
Och det är tryggt. Allt var väldigt tryggt då. Jag försöker analysera mig själv för att, antar jag, det är vad man ska göra när man avslutat något. Jag är fruktansvärt dålig på det.Tänka på sådant som varit. Ta in att det inte längre finns.
Jag är i Oxelösund. Fortfarande något chockad över vad jag gör här. Fortfarande något chockad över den gråthysteri som startade i fredags ute på gräsmattan. Fortfarande skakad över att se alla gå åt olika håll. Möta Victor med det blötaste ansiktet i världen. Krama många för sista gången och få talat om för sig att, fortsätt vara du, så kommer allt gå så jävla bra för dig.
Det känns i hjärtat.
Jävlar.
Sista natten i Värmlandsskogarna.
– Vad håller vi på med?! Det här är helt sjukt. Vi kan inte flytta härifrån!
Dörrarna är öppna och musiken spelas. Lådor packas. Det vankas fram och tillbaka, vad är det som händer. Vi har det ju så bra.
Johan sticker in huvudet i det lilla studentrummet. Räcker fram en Mars och säger att vi äter den här när vi är så klara som vi kan bli. Snyftar nästan till men tar chokladen.
– Okejdå. Som morot. Fast choklad.
Reser sig från laptopen, tar tag i ton med fototidningar.
Hämtar en låda till.
- 1
- 2