Jag är i Oxelösund. Fortfarande något chockad över vad jag gör här. Fortfarande något chockad över den gråthysteri som startade i fredags ute på gräsmattan. Fortfarande skakad över att se alla gå åt olika håll. Möta Victor med det blötaste ansiktet i världen. Krama många för sista gången och få talat om för sig att, fortsätt vara du, så kommer allt gå så jävla bra för dig.
Det känns i hjärtat.
Jävlar.