Monthly Archives: maj 2010
Jag läser Elins blogg. Ser att hon fått jobb som receptionist på nått ställe som är coolt där borta i England. Jag är glad för henne. Hon har verkligen kämpat. Londonlumpen liksom. Häftig är hon. Och förtjänar örhängen och sånt på jobbet. För det vill hon ha och nu får hon.
Mig själv är lite i upplösning. Har sett en dokumentär om Srebrenica och fick fyllda ögon när de visade en sekvens när unga grabbar, förmodligen i min ålder, blir skjutna.
Totalt skjutna. Sönderpepprade. De går i ett led och en efter en dör. Faller ihop i en prydlig hög och vattnet droppar ned innanför min flanell skjorta en gång innan jag torkar ansiktet. Och jag blir inte klok på den här mänskligheten. Och jag blir inte klok på det här med order. Hur det egna förnuftet försvinner när någon annan säger åt.
Jag är så arg och jag är så ledsen. Och jag gick på den där vägen för en vecka sedan. Som de filmade. Och det är sjukt. Och jag gråter för att det borde inte kunna hända.
När jag besökte koncentrationslägrena i Polen och Tyskland var det ändå med en tanke att det var nästan 70 år sedan. Men det här är 15.
Femton år och vi har inte lärt oss någonting alls. Varför i helvete lär vi oss inte. Varför märker vi inte tecken. När det snackas raser och skillnader ska vi reagera.
Varför gör vi inte det.
Varför börjar vi om hela tiden.
Och jag tänker att det är tur att det är filmat. Att det är fotat. Att det kan visa, för annars skulle jag aldrig någonsin känna. Jag behöver det visuella. Det är så viktigt. Det är en viktig uppgift att dokumentera.
Och det är vad jag vill göra.
Jag försöker inte ens skriva för jag redigerar bilder istället. I morgon är det två textdeadlines och jag tar det med en minimal stress i huvudet men med självsäkerhet i huden. Det är lugna puckar säger den, huvudet knackar lite där inne och påminner om att det bara är jag som kan få saker gjorda.
Det vet jag. Ignorerar det bara.
Nu måste vi dricka kaffe för det är folkhögskola. Kaffe för att komma in i rätt tänk. I rätt mood.
Det är en rolig text att skriva, jag måste bara hitta den.
Om man kan kasta sig hysteriskt mycket över varandra så gjorde vi det.
Den är tio över två och jag sitter fortfarande hyfsat naken och väntar på ingenting. Bara läser och skriver och myser av mig i mitt rum. Victor ringer och pratar baguetter och berättar att han kommer hem från Stockholm ikväll. Jag skrattar och längtar. Tänker att vi är så jävla upptagna hela tiden. Men allt är enkelt egentligen. I jämförelse.
Här är en flicka som väntade på bussen i Srebrenica.
Undrar hur många av hennes släktingar som blivit mördade i den staden.
När tåget rullade in på Karlstads station konstaterade Per att det nu var 15 timmar som vi varit på hemresa och ska vi inte ta oss en sväng till?
Vi sa nej. Blev hämtade av lärar-Helena som egentligen skulle skjusa lärar-Bosse till sin bil. Nu fick hon även mig och Johan i baksätet och körde hem oss till hennes halvmålade altan där vi egentligen bara skulle byta bil.
Men eftersom Helena är Helena bjöd hon in för lite rester som sedan blev seriös matlagning och sätta mannen på att skära sallad. Ljus på borden och bosnien och tidningsprat. Hoppa över leksakståget som for genom vardagsrummet och tacktack och kram.
Vid midnatt var pastan uppätet och vi påväg mot Molkom.
Det är så bra människor runt mig.
Och jag bara wait wait jag måste få säga saker men det hinns inte och det är kanske nära att jag detonerar. Så jag får maila. Och jag älskar text men inte just nu för jag vill prata och jag vill vifta med armar och höja ögonbrynen medan jag halvskriker.
Men jag lyssnar på hiphop istället och ska kila iväg till svenska ambassaden inom minutrar.
En lillebror blir arton idag och det är bara sjukt vad jag saknar honom.
