Vi lyssnar på Jan Guillous sommarprat. Speciellt en sekvens där han intervjuar Olof Palme och får honom att säga både ja och nej och kanske till den fråga han vill ha svar på. Idag ska vi ösa intervju teknik med Bosse och lära oss vara skoningslösa för att förstå.
Monthly Archives: september 2009
Jag trodde inte jag kunde skrika sådär hysteriskt som vissa tjejer gör. Jag trodde det bara var på låtsas och med överdrivet speleri som det gick att fiffla fram.
Tydligen inte.
Vi går från matsalen och utanför glasdörren står någon som i en kvarts sekund ser ut som David innan jag inser att det faktiskt är det. Så jag skriker och rycker upp dörren. Jag skriker sådär skärande och fånigt och jag hoppas för guds skull att jag inte viftade med händerna också för då gör jag slut med mig själv.
Gråter gör jag till och med fast sådär glatt medan han berättar att han tog körkort dagen innan och faktiskt har han bara lurats att det var en lördagsmorgon körandet skulle ske. Han står faktiskt här nu och tänker inte släppa taget om mig på några dagar och skit i alla planer för nu är vi tillsammans.
Fånigt ack så finfånigt.
Mina fötter ärblåmärksfyllda efter innebandy utan skor men sånt märks inte när man jagar boll. Då springer man och attackerar utan tanke på trampade kroppsdelar. Det är roligt för alla.
Utom fötter och smalben.
Ikväll ska vi baka paj. Ananaspaj säger rykande rykten i matsalen. Men inte för Johan, han är allergisk och skulle kanske dö om han åt. Han får ingen paj.
Vi gjorde vår första webbtidningsredaktion idag. Per vart helt plötsligt seriös chefredaktör och grabbade tag i allt och visade sig ha koll. Vi vart förresten alla väldigt seriösa så fort lärar Bosse lämnat rummet och började ge alla uppdrag och spåna efter mer än det vi redan har på vår långa lista. Till exempel ska jag och Cicci följa med ut på älgjakt (det är ju värmland) hon som reporter och jag som fotograf för att det är the big happening här i Molkom. Plus, vem fan vet hur det egentligen går till. Ska bli intressant och sitta tyst i flera timmar ute bland granar.
Jag är förresten bildansvarig på redaktionen.
Att skriva att man saknar någon blir ett tappert försök att göra det på riktigt. Och jag märker det så fruktansvärt väl. Det är ettor och nollor men ingen känsla och inget påriktigt i den här världen. Internet är så urdum, den vill ha information utan eftertanke på vad det betyder.
Jag och Johan satt med högtalare på mobilen och hörde hur någon tjusig kvinnoröst sade ”Det är fortfarande kö, men du är nummer 72, 69, 42….”
Skatteverkets telefonkö är inte att leka med. Vilket vi inte heller gjorde, vi satt mest och stirrade på en skärm och ritade med bläck i block. Sedan var det könummer två, ett och toner som gör att man blir lite pirrig och börjar harkla sig utan att man behöver.
Och en man svarar med det självklara ”Skatteverket”. Jag svarar med det självklara ”Hej” men han upprepade sitt ”Skatteverket?” ännu en gång. Som att han frågade om det var jag som var skatteverket och jag är för sjutton inte skatteverket, jag är inte Hej heller. Och sen lade han på. Skatteverket lade på. I mitt öra.
Så tack, skitverket.
Vi ringer i morgon igen – va beredda!